Fotbollsmål som religiös tro och världsordning

Överskattat

Det är sant att man endast vinner fotbollsmatcher tack vare mål. Därför existerar det en reell dyrkan, av dessa och dess skapare, som ofta övergår församlingens förstånd. Ta till exempel Man United – ett lag som verkligen obetingat älskas av dess supportrar och även många målkåta medierepresentanter. Så länge klubben gjort mål och vunnit matcher har allting varit frid och fröjd. När den ständigt buttre Louis van Gaal lämnat Old Trafford efter ännu en tursam (men fotbollsetetiskt blasfemisk) uddamålsvinst har publiken lojalt applåderat och media sin vana trogen rubrikhaussat. För att just inte hämna de hänsynslösa hyllningarna av den gamle, långsamme Wayne Rooney när han nu äntligen lyckas bryta måltorkan. Känslan jag får när jag ser  darrfotade före detta skyttekung Rooney påminner om en alkoholist som fått sprit efter månader av abstinens och alla medberoende applåder av lycka och tror att nu är allting bra igen. Problem halsas girigt utan tanke på morgondagen.

I går hade Man United ett avslut på mål – det räckte inte den här gången men det gjorde borta mot Liverpool för en vecka sedan. Då blev man utspelade men De Gea räddade tre poäng. Inte ens han kunde göra det i går. Skillnaden är att då haussades laget och tränaren – i går dissade man honom på alla upptänkliga sätt – inte minst i Viasatstudion där nu Pontus Kåmark uppenbarligen gjort en helomvändning i sin beundran för holländaren.

I själva verket har van Gaal alltid varit naken, ja närmast offensivt steril de senare tjusa säsongerna. Även med VM-bronsmedaljen om halsen – fast många frälsta tyckt att den skylt hela  63-åringens bleka lekamen. Ungefär samma dilemma som professor Sund och hans fotbollsbok drabbats av – en övertro på detaljer som uddamålsvinster, och straffsparksavgörandenas välsignelse men gjort dem fullkomligt blinda för helheten.

Själv gläds jag åt att en så destruktiv coach drabbas av denna motgång. Det är inte heller frågan om ödets nycker, tur eller otur. Om någon hade otur i går var det Southampton som borde vunnit klarare.  I de senaste sju matcherna har Man U inte gjort ett enda mål i första halvlek.

Vad värre är att jag tror det är få bra spelare som vågar värvas till Man United under nuvarande omständigheter. Så även om Van Gaal mot all förmodan skulle vilja värva en målfarlig spelare hade de tvekat om att spela för en tränare som inte misstror alla offensiv utom de heliga målen. Dessutom vet de inte vem som är tränare om en vecka, eller tre. Det enda Man United kan göra just nu är att sparka van Gaal före fönstret stänger och sätta Giggs där som interimcoach. Varefter man köper Christiano Ronaldo. Han går alltid att köpa om pengarna är de rätta.

Lika överreklamerat men mer underhållande är Klopps Liverpool. De borde vunnit 2-0 mot Man U men förlorade. I går borde de förlorat 2-1 men vann 5-4. Matchen förstärker intrycket från de senaste matcherna, d v s försvaret är så dåligt att de släpper in många mål mot lag som anfaller ( Man U gör som bekant inte det om det går att undvika) och att de inte har några legitima anfallare mer än den här unge, spenslige omogne killen.  5, plus de  3 målen mot Arsenal betyder INTE att de är bra offensivt – det betyder att Klopp tillskillnad från Van Gaal satsar framåt istället för bakåt. Man anfaller på bred front med fem, sex klumpiga omskolade mittfältare som med tur och kraft gör mål. När de inte får hjälp av generösa, ännu mer tungfotade försvar i lag med rötterna ute på landsbygden.

Gladdes även åt att West Ham snuvade Man City på två av de tre poängen. Emellanåt rullade West Ham bollen snabbt och bra och hade en ambition  av att spela bollen genom lagdelarna. Ett lag att gilla.

Viasatstudion fick ståpäls av Allis mål för Spurs. Sådana mål gör Barça varje vecka! Det är inga större problem mot dåliga försvar och ojämna målvakter.