A one-hit-wonder?

Historien är full av plötsliga. överraskande skyttekungar. Efter en medioker boxtillvaro blir de plötsligt glödheta och sätter allt. För att en säsong senare, och väldigt många transfermiljoner, vara lika mållösa igen. Det är inget fusk, inget riggat, trots att  det är fotboll. Fotbollen, eller fotbollsspelare, är besynnerligt nog sådana – man kan ha max flyt en säsong och sedan återvända till en alltmer anonym tillvaro. Istället för grabbiga, våldsinspirerade målgester blir det att rycka på axlarna, armar som slår ut i frustration efter en passning man borde fått och händer begravda i ett ansikte vänt mot himlen efter att just ha missat ännu en hundraprocentig målchans som borde suttit. Som satt, förr. Då man hade flyt.

Tänker på MFF-are som Lasse Larsson vilken hade en grym säsong, före korsbandsskadan. Alfonso Alves säsong i Holland är så nära en vandringssägen man kan komma. Han gjorde väl drygt 40 mål i Heerenveen, såldes för 200 miljoner och blev närmast mållös resten av karriären. Eller för de av er som är riktigt erfarna: Dag Szepanski vann skytteligan 1967 på 22 mål, försvann till AIK hördes aldrig mer av på fotbollsplanen. För att sedan märklig nog få debutera i en VM-kvalmatch, som mittfältare, och göra mål, på straff.

I modern MFF-tid är Magnus Eriksson och hans underbara vår i Åtvidaberg ett bra exempel. Eller Agon som gjorde några ”tap-ins”, ett drömmål mot Zagreb i CL-kvalet men sedan aldrig efter det gjort speciellt många mål. Förmodligen är han allsvenskans bäst betalde bänksspelare, i konkurrens med Benjamin Fadi vars fyraårskontrakt löper säsongen ut. För er som inte riktigt minns Fadi var han den unge skyttekungen från Ghana som MFF skrev ett lukrativt kontrakt med på hans 18 årsdag.  Ifall man får tro lokaltidningarna var det då i konkurrens med i stort sett hela fotbollsvärlden. Nu får visserligen inte Benjamin spela i just MFF men han har inte heller gjort så många mål i de klubbar i Division 1 och Superettan han lånats ut till. Det blev två i Mjällby förra säsongen. sex i Värnamo.

Då gick det bättre för de här killarna, under en säsong. De hyllades högt och såldes för en massa pengar direkt efter att de tagit hem titeln för att sedan aldrig mer höras av igen:  Razak Omotoyossi, Christer Mattiasson, Patrik Ingelsten och Wanderson.

Ett annat fall, numera på nära håll, är Linus Hallenius som gjorde UEFA-vackert mål en säsong och sedan skulle bli näste svenske världsspelare på Söder. Eller i Genua. Nu senast frälste han  Hammarby med att på 9 matcher göra sammanlagt 2 mål,  under två säsonger…

Henrik Larsson och HIF tror de kan göra Hallenius magisk igen. Ungefär samma uppdrag har Allan Kuhn. För snart 26-årige Vidar Örn Kjartansson har faktiskt ännu inte visat att han är mer än en ”one hit wonder”. Hans övriga meriter? De fyra seniorlandskamperna för Island kanske inte så där oerhört meriterande när man snart fyller 26 år.

På Island gjorde han dessutom inte speciellt många mål. De fyra A-landskamperna och de blott två U-21-matcherna har dessutom resulterat i noll mål. I Kina blev det nio mål på 28 matcher (mot oerhört dåliga förvar).

De 25 målen Vidar Örn Kjartansson gjorde på 29 matcher i Tippeligan för Vålerengen går dock inte att helt förklara bort. Men låt oss analysera målen.

Fem av dem är straffar, som alla slås på samma sätt – han inväntar målvaktens rörelser.  Blir nog inga sådana i MFF. Tror inte Rosenberg släpper sitt straffuppdrag frivilligt.

MFF har efterlyst en Kiese Thelin som vinner nickdueller men de fyra målen på huvudet är oantastade nickskarvar. Ett frågetecken för hans huvudspel och framförallt nickteknik. Känns mer som om den spenslige islänningen snarare sätter huvudet till, än styr bollarna exakt där han vill ha dem. Där är en stor skillnad mellan till exempel Rosenbergs nickteknik och islänningens.

Likadant i Kina, inga nickmål på kraft och i dueller. Med tanke på att han kommer möta samlade försvar och inte norska backlinjer som står på hälarna vid mittlinjen tror jag inte man ska hoppas alltför mycket på hans huvudspel. I allsvenskan, till skillnad från Tippeligan, kommer han inte få springa förbi högt ställda offsidefällor och rulla in 10 bollar.

Åtta, nio av målen är till följd av riktigt dålig målvaktsarbete men 25 mål är ändå 25 mål! Han springer rätt, står rätt och några av målen är riktigt snygga men i huvudsak är det just frilägen som han förpassar i nät med ett tillslag, eller rullar bollen bredvid utrusande målvakt.

Vad som också talar emot att han är en stor talang vad gäller mål är att han uppenbarligen inte kunde motstå pengarna som kineserna erbjöd, drygt 30 miljoner kronor. Pengarna före karriären när man är 25 år – frågetecken för den inställningen.

Efter ett halvår tycker dock kineserna att han inte varit tillräckligt bra och vill värva bättre målskyttar. Så de slumpar bort honom för tre miljoner och MFF vann budgivningen – furstlig lön och ett av de bästa ”sign-on-fee”  i  allsvenskans historia med åtta miljoner.

”Kjartansson kommer närmast från spel i Kina, men trivdes inte med livet utanför fotbollen och ville hem till Europa.

– Jag vill förbättra mina chanser att ta en plats i landslagets startelva och då är det bättre att spela i Europa, säger Kjartansson.

Med EM-slutspelet i Frankrike till sommaren blir det extra intressant.”

Att det är orsaken (att han inte trivdes) är alltså journalistens slutsats vilket grundar sig på ja, vad? Speciellt som den kinesiska klubben varit väldigt tydlig med varför de vill ha en ny målskytt.

Och varför lämnade han för Kina för ett drygt halvår sedan samtidigt som Island var på väg till EM? Antingen var EM viktigast och då borde han väl stannat kvar i Europa eller så var det något annat som lockade mer, mer än det ”Örn” vill säga.

Vad jag omedelbart gillar med Vidar Örn är hans målgest. Den är vacker, verkar ödmjuk, fysiskt förtrolig och jag associerar till gemenskap, kärlek och ja, samlag. Vilket kanske är en övertolkning. Liksom det faktum att han ska göra massor av mål i MFF bara för att han gjort det en tidigare säsong.

Här är 25 målgester, plus ett par från kinesisk mark!