3-2-2-1-2 del 2

Nye MFF-tränaren Allan Kuhn sa i Sydsvenskan för några veckor sedan att MFF:s nya spelsystem var helt unikt, i Världen. Enbart Ålborg och nu MFF spelade såhär, enligt Kuhn.

Visst låter det spännande! Oerhört spännande!

Några dagar senare försökte Sydsvenskans fotbollsexpert Max Wiman beskriva den ”revolutionerande” taktiken  i en krönika:

” 3-2-2-1-2. För den danske tränaren tänjer ut siffrorna 4-4-2 i grunduppställningen till något mycket vidare när MFF ska anfalla.

Här drillades Kari Arnason, Rasmus Bengtsson och Anton Tinnerholm i något som närmast liknade en trebackslinje, med två passningsexekverare i form av Magnus Wolff Eikrem och Anders Christiansen framför, två extremt offensiva vingar vid namn Pa Konate och Vladimir Rodic, en Jo Inge Berget smygande in från vänster mellan dem och dynamiska anfallsduon Markus Rosenberg och Vidar Örn Kjartansson.”

Jag var redan då starkt tvivlande till Wimans beskrivning, och förmåga till ganska simpla analyser av positioner på en fotbollsplan. Nu beskriver han söndagens match mot Bröndby så här:

”I de egna uppspelen såg man tydligt hur Anton Tinnerholm stannade kvar, Yoshimar Yotún stack långt fram i djupled och Magnus Wolff Eikrem vandrade inåt och spelade inner à la 50–60-talet och levererade de passningar som är hans styrka, medan den andre kantspelaren Vladimir Rodic attackerade mer längs kanten”.

Så här, exakt så här spelade IFK Norrköping förra säsongen. Det borde inte vara en hemlighet för fotbollsexperter på en av landets största morgontidningar. Inte heller för en allsvensk tränare. Så jag tror fortfarande att MFF ska spela på något annat sätt för är det verkligen detta som Kuhn ansåg vara unikt i Världen och Wiman beskriver som 3-2-2-1-2 så är något väldigt fel. Både på tränarbänken och bland de skrivande supportrarna på pressläktaren.