Den orättvisa fotbollsjournalistiken

Fiaskot var en fotparad bort. Ifall Sirius kvitterat till 2-2 i cupmatchens slutskede hade tidningarna alla vinklat på MFF:s misslyckande, att livlinan cupen/Europa League  nu även den var avlägsen för den svenska fotbollsklubb som har 450 miljoner kronor i kassakistan.

Johan Wiland räddade friläget, räddade MFF och hemmalaget vann 2-1.  SDS och Aftonbladet berättar i princip enbart om hur bra Jo Inge Berget var i sina huvudtexter. Ingen av tidningarna, och SDS har tre hela texter ( Max Wimans krönikeliknande matchanalys och en kortare intervju med mittbacken Rasmus Bengtsson), nämner Johan Wiland vid namn, än mindre hans helt avgörande räddning.

Orsaken till det enda målet som Wiland släppte in var Anton Tinnerholm. Till och med den cirka 160 cm långe och 55 kilo tunge målskytten i Sirius uttryckte i en TV-intervju sin förvåning över att landslagsbacken bara släppte fram honom.  Tinnerholm var även i andra situationer, utan boll osäker medan han ser bättre ut med boll på offensiv planhalva. Förmodligen är det därför Sportbladet belönar Tinnerholm med betyget tre och Wiland med en simpel tvåa, det vill säga godkänt men inte mer. Sydsvenskan ger betyget tre till båda.

Nu hyser jag faktiskt stor respekt för både Niklas Wihlborg och Stefan Alfelts fotbollskunskaper. Jag förstår också att texterna inte är rena referat av matchen. Jag förstår dessutom att det för två gamla, tekniska utespelare är mycket roligare att vinkla texterna på målen och målskytten men ändå. Ignorerandet, förträngningen eller helt enkelt oförståelsen för Wilands totalt avgörande insats förstärks av betygen. Om Wiland agerat lika illa som Tinnerholm och varit ensamt ansvarig för ett bortamål är jag säker på att han hade fått underkänt i båda tidningarna. Nu anses en avgörande räddning av en målvakt vara likvärdig med en insats så dålig att den resulterade i ett baklängesmål. Plus och minus, jag får inte ihop det. Det är helt enkelt inte rättvist.