Två dåliga matcher till och cupguldet är ”himma”

Pressläktarens snyggaste mössa. Avundas verkligen inte Staffan och Markus som körde ”kortärmat” på huvudet denna svinkalla marssöndag. Har månne hörlurarna inbyggd elvärme?

Efter en halvtimme vände jag mig till Alfelt och sa” det här är den bästa fotbollsmatch mellan svenska lag jag någonsin sett i mars månad”.

Stefan nickade, mumlade något om att Stockholmsderbyt förra helgen också lär ha varit bra men faktum kvarstod hela halvleken ut – aldrig sett båda lagen spela i så högt tempo, aldrig sett sådan energi och aldrig sett så många bra individuella insatser, i mars månad. Istället minan jag hundratals suckar, snedsparkar och omotiverade spelare på åkerliknande underlag.

Det var en fröjd att se, från pressläktaren. Hade jag däremot stått i MFF-klacken hade jag varit allvarligt oroad över att MFF släppte till så många bra chanser – ofta på grund av förlorade andrabollar i straffområdet.

Hade jag stått bland de tappre 30 på bortaläktaren hade jag myst, i första. Där i  kylan, på Gamla IP bjöd 1940- och 50-talets två dominanter i svensk fotboll på en utmärkt om än inte värmande tillställning.  Då kom det 15-20 000 till Gamla IP. Idag, efter Bröndbymatchen, har polisen förbjudit delade läktare så de 30 i IFK-klacken kostade MFF cirka 1 000 extra åskådare och cirka 150 000 :- i biljettintäkter. Sett ur en strikt konkurrenssituation som försvagade alltså de tappra 30 MFF-ekonomiska konkurrankraft jämtemot IFK, en del. Å andra sidan har MFF redan en slant på banken, trots ”Bröndbyeffekten”. Det var en vänskapsmatch som kostade mer än den smakade.

MFF inledde bäst men efter 15- 20 minuter fick fem IFK:s mittfältare grepp om den delen av planen och började pressa tillbaka Malmö.

Kujovic gjorde en vacker nedtagning hade otur med avslutet mot öppet mål men mittbackarna måste spela på kropp i sådana lägen –de var ju där. Tinnerholm bjöd som vanligt på några chanser och IFK hade två hörnor som så när resulterat.

MFF hade ett öppet mål som missades efter en av Andreas Vaiklas många snedsparkar.

1-3 i paus hade inte varit orättvist.

Så direkt och mycket överraskande i början av andra halvlek gör MFF mål och jag såg det inte för två ytterst volymiösa killar med amatörkameror hade käkat alltför mycket gratiskorv och kom två minuter efter avspark.  Jag hann se AC bryta ett uppspel, så som han även gjorde i första halvlek med förtjänst men sedan var det svart framföra mig (jo, MFF bjuder på vad som troligtvis är allsvenskans bästa halvtidskorv men det finns vissa outtalade regler vad gäller att komma sent till sittplats, oavsett var sittplats är).

I övrigt tycker jag till skillnad från Allan Kuhn att MFF inte var det bättre laget i andra halvlek. Tycker den var jämn med visst övertag i chanser för MFF vad längre halvleken led tack vare att IFK tryckte framåt för kvittering.

Tempot dippade lite i andra, speciellt som MFF började maska men överlag var det en väldigt bra fotbollsmatch i mars.

Norrköping gjorde en väldigt bra match, speciellt med tanke på att de tappade Traustason med ljumskproblem alldeles före avspark och sedan Bärkroth med främre lårmuskelsmärta efter 35 min. Nu var Telo men framförallt Andreas Blomqvist väldigt bra men här har IFK helt klart två stora problem. Tror det kommer ta lång tid innan de två är tillbaka. Ändå imponerar IFK – nye mittbacken Fjóluson är en helt annan spelare än den jag såg mot AIK. Har auktoritet, oerhört bra på huvudet, vågar hålla i bollen och slår enkla säkra pass. Där är IFK märkbart bättre jämfört med fjolåret.

Andreas Johansson försökte filma till sig en varning på Rosenberg som väckte muntration på läktaren men hade jag varit Andreas hade jag försökt undvika fler youtube-favoriter.

En del av det fina anfallsspelet dog med Bärkroths sorti. Samtidigt hade MFF väldigt svårt att stoppa Kujovic.

Tekie var enorm så länge han orkade men har naturligtvis inte Franssons defensiva kvalitéer. Att en 18-åring kan spela så klokt, enkelt och effektivt är underbart att se. Som jag skrev för ett år sedan när jag såg honom för första gången: han är en blivande stjärna. Daniel Sjölund sprang mycket i första och tog helt slut sista kvarten. Det får han inte göra i allsvenskan.

Janne Andersson var mycket nöjd med prestationen och jag förstår honom. Ser väldigt bra ut så länge IFK-arna inte passar bak till Andreas Vaikla. Han var mycket duktig med händerna, visade både säkerhet och bra speluppfattning, med händerna och huvudet men med fötterna är det sämre. På liggande boll är han riktigt bra, insparkarna satt perfekt på Kujovic huvud men i öppet spel är han väldigt osäker. Nu gjorde även Wiland några snedsparkar men Vaiklas fotproblem innebär att IFK måste ransonera bakåtpassningarna ordentligt ( jag förutsätter att inte Mitov är tillbaka förrän i maj). Jag vet att Vaikla tränar med ungdomslagen men jag tror att IFK får försöka rensa och spela långt i större utsträckning för alla allsvenska motståndare kommer vara som vargar när det vankas bakåtpassning i Norrköping.

MFF vann men det satt långt in. Där fanns några spelsekvenser där man tydligt såg Kuhns taktiska intentioner med triangelspela på ena kanten och sedan vända på ytterback som rusar upp när yttermittfältaren tagit en defensiv position. Det funkade några gånger, såg riktigt snyggt ut. Dessutom har man dansken AC som jag är mer än lovligt förtjust i. Han springer oerhört mycket utan boll, förlorar aldrig en närkamp och erövrade minst två gånger bollen direkt vid motståndarnas straffområde tack vare att han springer så himla mycket. Han och Berget är i en klass för sig i MFF, alltför bra för allsvenskan. Kanske Rosenberg på gräs också är där men han lär stanna. Det gör inte Berget och AC när rätt bud kommer.

Samtidigt ser jag några ganska stora problem i MFF och ett av dem är målskytten Vidar Örn Kjartansson. Samspelet med Rosenberg fungerar inte alls. När man har två så lika spelare måste de göra olika saker. Det gör de inte. Ifall en möter måste den andre gå på djupet. Går en mot bortre stolpen måste den andre gå mot främre och så vidare. Det gör man inte, än. Istället blir Kjartansson ofta väldigt stillastående, förstår inte insticken och väntar helt enkelt på att bollen ska spelas till honom istället för att söka upp ytorna där han är spelbar.

En gång gjorde han det och då fick han ett friläge i andra som han mycket svagt placerade rakt i huvudet på Vaikla. Malmöpressen tycker Vaila gjorde en bra räddning, jag tycker Örn stod för ett dåligt avslut.

Dessutom lägger han sig alltför ofta och lätt istället för att gå in i närkamperna. Vid ett tillfälle i första halvlek precis utanför eget straffområde var han så rädd vid en  50/50-boll att han bara nuddade bollen och IFK fick en väldigt bra målchans. Han måste tuffa till sig betydligt. Annars kommer han snabbt stämplas som överbetald ”cry baby” och när man väl är det får man aldrig någonsin en tveksam straffspark med sig.

I mina ögon har Örn väldigt långt kvar till att rättfärdiga lönen och alla, framförallt allt av pressen och publiken, högt ställda förväntningar.

Tyvärr ser det inte heller så bra ut för Molins. Jag hade önskat att han kunde utmana Örn och framförallt Rodic om en startplats men Gische ser trög ut. Få saker i fotbollen skulle göra mig gladare än att han återvann den känsla, rörelse och kapacitet han hade före skadehelvetet men jag är rädd för att han inte kommer göra det. Molins ser inte blott långsammare ut, han spelar som om han tänkte före varje situation, värderade dess plus och minus och tappar några tiondelar – Molins går inte längre på den instinkt som gjorde honom till en ovanlig och mångsidig spelare av landslagsklass.

MFF:s andra stora problem är försvaret, speciellt vid fasta situationer. Man släpper till på tok för mycket, är inte tillräckligt resoluta och vid ett par tillfällen var det Rosenberg och hans no-nosense-attityd som räddade MFF. Det krävs en helt annan inställning hos spelare som Brorsson, Tinnerholm och Yotun i eget straffområde för att inte MFF ska straffas.

Tinnerholm utan boll är inte en speciellt bra högerback. Jag hade hoppats att han var en man för EM-truppen men han spelar utan aggressivitet och hamnar ibland helt fel i position trots att han nu spelat länge bredvid Anarson. Det är oroväckande. I de flesta allsvenska matcher kommer det se OK ut men när motståndet är bra kommer motståndarna utnyttja detta. Speciellt osäkert tycker jag han agerar med en motståndare bakom sig. Han försöker ofta gå på bollen, när det är minst lika viktigt att hålla motståndarens kropp bakom sig. Tinnerholm söker inte upp motståndaren och begränsar dennes rörelser för att sedan gå på bollen. Istället blir han ofta tacklad, hamnar i obalans, kan inte nicka ordentligt på grund av detta naiva försvarsspel.

Det var en bra match som innehöll mycket men därmed inte sagt att jag tycker allt var bra i matchen, eller med lagen. Så även om IFK var bra är jag inte nöjd med annat än MFF:s resultat. På så sätt var det rättvist: IFK kan glädjas över prestationen, MFF  över resultatet. Och ibland ska man bara fokusera på just det ena, det positiva. MFF känns lite som Italien i stora turneringar: det ser inte bra ut, det övertygar inte, man känner som publik stor nervositet men ändå tar Italien på något märkligt sätt sig alltid vidare, mot finalen…

Ps Bäst på plan var dock Mohammed Al-Hakim.Han får en egen liten text som tack!