Fem saker som talar emot Allan Kuhn

Allsvenskan andas tungt men lever, ur ett MFF-perspektiv. Enligt media tack vare att MFF-spelarna gjorde taktikuppror och tvingade tränaren att överge sin stolta, jydska höga press. Spelarmyteri känns dock som konstgjord andning, en omklädningsrummets mun-mot-mun-metod som inte håller mer än för tillfälliga akutinsatser. En nära förestående by-passoperation, av huvudtränaren, kan inte uteslutas.

Exakt vem som övertalat vem vet egentligen varken jag eller media, sanningen har en förmåga att inte alltid vara så tydlig vad gäller relation spelare och tränare under säsongen. Det går dock att se vissa mönster vad gäller MFF-tränarens auktoritet och personlighet som inte jag tycker är så smickrande, för en elitfotbollstränare.

Nu väntar en ny prövning för MFF, de kan inte spela så defensivt hemma mot Djurgården som de gjorde i måndags samtidigt som Sam Johnson och de andra är väldigt bra just på att ställa om.

Jag hoppas jag har fel. Allan Kuhn ger i intervjuer ett trevligt och vänligt intryck. Han verkar vara en man jag skulle vilja ta en öl med men det finns fyra andra saker som gör att jag tror Allan Kuhn är bättre på att dricka bajer än att leda elitfotbollslag.

1. Auktoritet

Detta samråd eller ”diskussion” som lagkaptenen framställde det som i CMore. Detta borde i första hand och endast kommenteras av tränaren. Det är en sak att han går med på att diskutera sin ”världsunika” Ålborg-taktik med spelarna internt men utåt måste det vara tydligt att det är tränaren som tagit initiativet, inte att han tvingats ställas till svars  inför taktik-rebeller i spelartruppen. Detta har Allan Kuhn misslyckats med – han framstår nu som en svag tränare som spelarna kör över för att han inte förmår anpassa sin taktik efter verkligheten.

Det framstår också som uppenbart att några av de spelare han helhjärtat satsat på under säsongens 10-12 matcher inte presterar tillräckligt bra. Som jag flera gånger har nämnt är Rodics oförmåga att spela försvar något som påverkar Tinnerholm i så hög grad att han hittills i år framstått som riktigt, riktigt dålig i defensiven. Vilket också fått negativa konsekvenser för Arnason som bland annat öppet skällde ut Tinnerholm efter en osedvanligt misslyckat rensning i första halvlek i Borås.

2.CV-et

Det finns nästan inga exempel på misslyckade tränarkarriärer som plötsligt blir framgångsrika. Eller på andretränare som plötsligt blir bra huvudtränare. Du börjar bra, kommer förr eller senare dippa men tar dig tillbaka till eliten. Antingen är du duktig och lite äregirig eller så väljer du/tvingas du att stå i skuggan. Allan Kuhn har i princip i hela sin tioåriga tränargärning stått undanskymd och ganska osynlig utan ”spottar” i ansiktet. Ja, förutom en enda sammanlagd säsong som resultera de i att han fick sparken.

Det finns undantag som bekräftar regeln. Håkan Ericson ledde Sverige till U-21-guld. Jag tror det var en gudomlig tillfällighet. Roland Nilsson hade också ett år med en bra hälptränare och Conny Karlsson tog HIF till guld för att sedan misskrediteras och återigen försvinna från elitfotbollens yta. Även internationellt är det närmast unikt med erfarna omeriterade managers som plötsligt lyckas. Det växer inga late bloomers i tränarnas trädgård, inte ens i den skånska myllan.

3. Noggrannhet

Det sägs att han är väldigt noggrann och påläst. Kan så vara fallet men då måste jag fråga mig – hur kan tränaren för MFF efter fyra månader, minst fyra månader bli överraskad över hur de svenska mästarna, hur IFK Norrköping spelar som de spelar? Borde det inte vara en av de allra första sakerna att studera som MFF-tränare – mästarnas taktik? Strukturer och mönster i svensk fotboll?  Ta dessutom hans omvärldsanalys och faktiskt patetiska haussning av hög press och höga ytterbackar – som om det vore något världsunikt som enbart ”hans” Ålborg och delvis FCK använder sig av. Vilken annan framgångsrik tränare skulle ens komma på tanken att haussa sig själv och din bakgrund på det viset?

4. Tränarens rädsla inför straffsparken

Det går inte att komma ifrån det här, MFF hade 1-1 hemma mot Norrköping när man får straff och tränaren lämnar båset för att gå ner i spelargången. Så gör inte en ansvarsfull ledare med bra hjärta. Kanske har han hjärtproblem men då borde han kommunicera det – ingen skulle döma honom i fall så är fallet, han skulle få massvis med sympati. Men i fall han överger laget i dess mest avgörande stund – vad säger det om tränaren som ledare? Och är det denna alltför stora rädsla och ångest som gör att Allan Kuhn inte fått mer än ett enda uppdrag som huvudtränare för elitlag – att han inte pallar pressen och trycket. Att nerverna inte håller?

5. Beteendet

TV-bilderna från omklädningsrummen är alltid spännande. Speciellt de som ges efter några minuter när spelarna fått snacka av sig. Magnus Haglund hade en central plats i rummet, han stod där och markerade revir och auktoritet även om han inte just då pratade. Just placeringen är viktig. Själv går jag alltid in i mitten av gruppen och vänder mig då och då om när jag halvtidspratar för att det jag säger ska uppfattas som tydligt och komma inne ifrån gruppen, inte från en kant eller sida. Och att jag är flexibel, lyssnande, personlig, ungefär på samma sätt som man agerar på en liten scen för att fånga publiken. När jag talar, talar gruppen, laget, hela klubben. Men först efter att spelarna internt fått ventilera känslorna. Och när jag talat är ordet relativt fritt med mig som ”debattledare”.  Som i en skolklass. Det är inte direkt medvetet eller ”skolat” men du behöver inte vara beteendeforskare för att inse att det är så du visar att du leder en grupp av unga män.

Därför chockas jag lite av de tio, femton sekunderna från MFF:s omklädningsrum i måndags, ungefär efter halva pausen i Borås. Närmast under kameran, i ett undanskymt hörn av rummet står Allan Kuhn, han tar några steg längre in i hörnet samtidigt som han verkar mest koncentrerad på att dra ned sim jumper över bålen – som om han frös eller var orolig för att han inte såg ut att vara propert klädd. Det såg ut som om han drog sig undan och var obekväm både med gruppen, med TV-kameran och framför allt med sig själv.

Säg så här – Allan Kuhn har mycket att jobba med. Jag blir inte överraskad ifall han ”slipper pressen” med att träna MFF från och med den 9:e april 2016 och kan återgå till det som verkar vara hans naturliga plats, i skuggan.