Inför Blåvitt och ÖSK

Såg motståndarna i söndags och det avslöjade mycket. Med motståndarna menar jag både Blåvitt och Örebro. De möttes i helgen och ÖSK vann ganska orättvist hemma med 3-2.

Låt oss börja med Blåvitt som borde vunnit matchen, enkelt. De hade läst ÖSK, spelade alltid upp där Astrit stod och vilade sig och sedan på högerkanten där han och Nordin skulle försvara.  Blåvitt kom in i boxen från höger cirka tio gånger den första timmen och skulle avgjort redan efter en halvtimme. Sedan fick de ett mål emot sig och tappade allt. Det var märkligt, man föll samman psykiskt.  Annars imponerar Blåvitt fram till boxen. Boman är visserligen stor och stark men bara så länge bollen är i luften.

Mittfältet med de tre danskarna och Sebbe är löpstarkt och har hyfsat mycket boll i sig men det saknas en ”regista”, en nia.  De fyra är alltför lika varandra . Blåvitt är också känsliga för snabba omställningar när Salmonsson ligger högt upp och  Bjärsmyr blottar sig vid mittplanen och behöver hjälp av nye Mauricio Albornoz. Mauricio är ingen mittback, är inte inspelad och inte samspelet med Bjärsmyr och där, just där ligger MFF trepoängschans. Inte boxspelet, inte andravågen utan just att blotta mittbackarna högt upp i banan. Så kanske borde Kjartansson ändå få starta.

När Blåvitt får tillbaka Rogne, plus att Hysén och Engwall har synkat i anfallet kommer de bli väldigt svåra att besegra.

Örebro är lustiga. Jag hoppas öFK har scoutat deras svagheter och styrka: Astrit! Med boll är han långsam men magnifik. Utan boll går han omkring och kommenterar lagkamraternas insatser med stora gester. Blåvitt spelade ofta upp på den yta han skulle täcka men vägrade göra. Nordin sprang mer utan boll än jag någonsin sett honom göra tidigare, kanske beroende på att han mötte sitt gamla lag. Men ÖSK hade i princip inget försvar på högerkanten ö h t. Ken Sema och Widgren borde få en rolig kväll på Jämtkraft Arena.