Lindansarlaget i fritt fall

Dåligt och naivt försvarsspel kostar Östersund passar av poäng. Jag är medveten om att det delvis är tränare Graham Potters strategi – för att spela offensiv fotboll måste man försaka vissa vissa saker, som sårbarhet vid omställningar. Det är detta jag syftar på med lindansare – när lagets obalans visar sig kostar det dyrt. De misstag som orsakat massor av baklängesmål och poäng, samt en hel del förlorad charm/prestige kan dock inte förklaras av en riskfylld taktik.

Tre av Örebros fyra mål gjordes mot ett samlat men virrigt försvar. Både de två mål som var mål på Tele2 Arena ( återkommer till det i särskilt text)  kom efter stora defensiva misstag. Dessutom kunde Djurgården gjort ytterligare tre, fyra mål på chanser som skapades av Östersundsspelarnas individuella misstag.

Östersund släppte i början av serien till väldigt mycket vid defensivt fasta situationer. I går, vid Djurgårdens hörna ställde man helt enkelt inte upp så som man ska. Det var ett misstag som man annars bara ser i ungdomsfotboll. I allsvenskan scouter motståndarna, då kostar de taktiska misstagen mål, massor av baklängesmål.

Vid 3-0 målet väljer en mittförsvarare att istället för att nicka ut bollen till hörna eller inkast att nicka bollen snett innåt bakåt, till Ranégie som naturligtvis tar vara på bjudningen.

En av de som inte behärskar tempot i allsvenskan utan boll är Dennis Widgren. Hans marginaler och beslut är sådana som borde ha stannat i Superettan, vilket alla motståndare numera vet. Därför är de taskiga och pressar honom extra hårt. Vid varje match har jag sett honom tro att han har mycket mer tid och plats än vad han har – Widgren har ännu inte klarat omställningen till allsvenskan men spelar ända alla matcher från start.

Vad man också bör kritisera är Potters oförmåga att hitta ett bra koncept för spelet i den offensiva boxen. Jag tror ÖFK lider mycket av Jamie Hopcutts skada ( den ende måltjuven) men det betyder inte att man måste testa en massa olika kombinationer som inte fungerar.  Att ständigt byta ut en forward i halvtid eller efter en timme känns inte förtroendefullt. Och än mindre förtroende ger det när man ser resultatet.

ÖFK skapar många bra chanser men de som får dessa  bra avslutsmöjligheter är mittfältare som inte har kylan och mentaliteten att göra enkla mål. Varför det i princip alltid blir avslut utanför målet. Det tar också alldeles för lång tid för ÖFK att avsluta – alla vill ha minst två tillslag på bollen och det fungerade ofta i Superettan men i allsvenskan blir det då block – om det ens kommer till avslut.

Det är lättare sagt än gjort men ÖFK borde försöka ta ALLA avslut i boxen på en touch, skit samma om bollen går i mål eller som när Kari Arnason i MFF i matchen mot Häcken försökte avsluta på en touch fyra meter framför målet och det i stället blev en bakåtpassning till mittlinjen.

Även ÖFK.s alla eleganta passningsspelare måste ibland göra något mindre vackert och snyggt, spela mer resultatorienterad funkisfotboll än detta estetiskt tilltalande possesionspel.  Potters idé om att alltid spela sig ur defensiva situationer eller spela sig in i offensiva situationer motsvaras ännu inte av spelarnas kompetens på plan.

Så det finns två vägar att välja – antingen att sluta med att ständigt välja estetvarianten och spela oskönt emellanåt eller att fortsätta så här och hoppas att spelarna lär sig, blir bättre och framåt hösten behärskar det här spelet. Jag är övertygad om att Graham Potter väljer det senare och jag tror han väljer fel kortsiktigt och rätt långsiktigt. Han utvecklar spelarna men förlorar matcherna, eventuellt även den allsvenska statusen. Men så är det när man vågar balansera på en nivå man inte gjort tidigare och ändå är övertygad om att ens idé, och balans, håller. Idén har hållit över fem säsonger genom det svenska seriesystemet och kanske håller den även i allsvenskan. För tillfället, i maj månad i allsvenskan 2016, håller den inte alls.