”Va för jävla pack e ni?”

”För bara 30 år sedan följde många Bajenfans AIK-hockey och stod i klacken…”

Fler aktuella texter som redan publicerats på kultur- eller sportsidor. Här en recension av en supporterbok som var bra, ambitiös och avslöjade att denna starka och fysiska antagonism mellan 08-lagen bara är trams. Det finns ingen historia, det finns inget att försvara  mot ”andra”. Er stolthet bygger på en bluff!

”Att stå i en stor supporterklack är en paradoxal upplevelse.

Tunnelgemenskapen gör att ens egna ögonblickliga känsloliv förstärks av tusen andra suckar, tusen andra strupars skrik av smärta och glädje. Det är upplevelsen. Den enda empiriska kunskapen är att dessa makalösa mål och segrar inget är värda, till skillnad från klubbmärket och gemenskapen.

Lika paradoxalt är det faktum att klacken är ett rent fysiskt uttryck för en större vilja att deltaga, påverka och att dessa unga människor är helt utan inflytande. Eller borde vara. De senaste åren har vi ett alltfler exempel på hot och trakasserier. Inte enbart av ”naturliga mål” som domartrion eller motståndarna utan även den egna klubbens spelare och ledare. Allra senast Hammarbys f d tränare Michael Borgqvist.

”Va för jävla pack e ni?” (Imperial Publishing) berättar de tre stora 08-lagens klackhistoria – den huvudsakliga förebilden för landets alla övriga läktargäng.

Kulturen är engelsk, kom till Sverige, och Söderstadion, med Tipsextra 1970 men växte tack vare Stockholmshockeyn på 80-talet. Där hördes man bra även om klacken enbart var 200-300 personer. Antagonismen mellan AIK och Djurgården skapade stämningen. Dessutom följde många Hammarbysupportar AIK Hockey och stod i klacken.

Det vore fullkomligt otänkbart i dag och utgör ytterligare ett indicium på att själva klubbantagonismen i Stockholm inte enbart är konstruerad utan också vårdslöst behandlad.

De som står på varsin kortsida och hatar är förmodligen de som har mest gemensamt av alla på läktaren. Ja, förutom just färgerna, postnumret och att Djurgårdssupportrar politiskt sett står lite extra mycket åt höger. Samtidigt har det alltid varit så här; pojkar som slagits av geografiska skäl. Olle Adolphsons

”Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken.” hade kunnat vara ett fotbollsderby på Råsunda och inte ett gängslagsmål 1903.

”Va för…” är klartänkt, mycket underhållande kultursociologisk trepoängare. Inte minst eftersom dagens klackledare och supporterpolis får stort utrymme.

Vad jag saknar i boken är en diskussion av det som tyvärr mest utmärker dagens läktargäng (plus journalistiken och polisinsatserna): den extrema huliganfixeringen. I Sverige har polisen och SvFF anammat den engelska imperietaktiken att möta våld med våld och löpsedlarna hänger på. Så var det också i Tyskland för 20-30 år sedan. Idag är inte enbart Tyskland ett rent supportermässigt Eden utan har också världens modernaste arenor, största publik och utomordentliga läktarshower!

Lite förnumstigt kan man säga att det först är när man börjar se möjligheterna – showen, utlevelsen och gemenskapen  –istället för att enbart åtgärda problemen som man även finner lösningarna. På läktaren så väl som i samhället i övrigt.”

/Magnus Sjöholm