Motstridiga blågula känslor

Det är konstigt med mig och det Svenska fotbollslandslaget. Jag håller naturligtvis på det och ändå inte. Jag tror att jag är ganska likgiltig ifall Sverige lyckas gneta sig vidare eller inte men upptäcker att jag är nervös och spänd – precis så jag var förr, då jag var stolt över landslaget och över att vara svensk. Det är precis som när jag själv ska spela – det är en lång jävla dag av mental och påfrestande uppvärmning som man vill ska ta slut. Jag vill ha match nu!

Det är så jävla illa att jag läser en rubrik på Oisín Cantwells krönika i Aftonbladet och tror att den handlar om Olle Nordin:”Vi saknar dig, Olle – Gud borde ha lyssnat på dig”. Har lite samma känsla inför Olle och Eriks ledarskap. Alltför mycket shining, prestige och dåligt gehör.

Klagade i går på alla ojämna matcher och att en himla massa icke-fotbollsförande nationer går vidare till åttondelen – det räcker med att spela 9-1-0 och kontra in en boll i en match så är man vidare. Typ Nordirland, Slovakien, Ungern och många fler.

Vill jag verkligen att Sverige skall sälla sig till den gruppen av lyckliga förlorare som egentligen inte har med kvalificering att göra – ungefär på samma sätt som landslaget tog sig till EM. Utspelade av Ryssland och Österrike och sedan två hyfsade matcher mot Danmark. Ska vi ha det på det viset?

EM bjuder på många bra, fantastiskt bra fotbollsmatcher varav Kroatien- Spanien var en. Det lär bli fler kanonmatcher framöver – alla på den högra halvan av ”Tableau final”. Medan Kroatien nu har en transportsträcka fram till finalen. Jag hoppas att Sverige slår Belgien, lika mycket som jag önskar Zlatan får sluta med ett mål men jag tycker inte Erik Hamréns ledarskap är värt att få avancera i turneringen – så kan man sammanfatta mina känslor.