Falska, förvirrade och formlösa: Friidrotten och språket

Medaljhoppet och hela landets lilla älskling Susanna Kallur försökte sig på en liknelse efter gårdagens ”genrep i Karlstad”: hon var så nöjd att hon kände sig ”hög”, fast påpekade omedelbart att hon inte visste hur det kändes eftersom hon aldrig varit det.

Är det svensk friidrott i nötskal år 2016, en i bästa fall fullständig men omedveten förvirring?

Susanna sprang på 13.06, det vill säga en så usel tid att hon på den troligtvis inte ens kommer till semi i OS. Det är dessutom 26/100 över SOK.s krav för deltagande.

Mer på samma nationalistiskt upphaussade, begreppsberusade tema: Sportbladet skriver att hon är i form. Fast form är enbart en definition för att kunna beräkna hur långt ifrån hennes maximala resultat hon troligtvis är. Att vara i form likställs i Sportbladet med bra form.

Om det var ett genrep i begreppets egentliga betydelse så var det sista repetitionen före premiären – då allting ska sitta. Genrep är maximal form utan publik. Då är 13:06 så skitdålig form att man nog borde skjuta på premiären, fast det är inte direkt så att tiden talar för 35-åriga Kallur.

Sporten använder och urholkar begrepp eftersom de är underordnade budskapet. Det går till och med så långt att Sportbladet blundar för de dopade resultat som svensk friidrottare åstadkommit på hög höjd för att kvalificera sig.  Michel Tornéus är utpekad som medaljhopp och friidrottare i form tack vare ett ”pers” under optimalt dopade omständigheter. Sedan haussades han inför en tävling i London där han misslyckades och skyllde på att han tränat alltför hårt. Sedan kom han över huvudtaget inte till den sista tävlingen  – så som han vid 30 års ålder inte vet exakt hur hans kropp reagerar på en viss träningsmängd? Likadant med Lovisa Lindh och ett par andra av de svenska semifinalhoppen, dopade resultat, alla i relativ ”form”.

Samtidigt ska man veta att bra form (ej dålig)  sällan är en indikator på kommande resultat i en stortävling som OS. Friidrotten har en lång, en evighetslång historia av dåliga eller värdelösa genrep och form för kommande guldmedaljörer av den enkla anledningen att man är dopad och varken vill eller kan prestera bra resultat.

Så, låt oss konstatera att alla svenskar är i form.  Jag tycker dessutom att Kallur, Tornéus och de andra svenska friidrottarna på ett ganska skickligt sätt lyckats pumpa pengar och ärofyllt deltagande ur sina  relatiivt mediokra idrottskarriärer. Det är inte deras fel att de, med språket som utgångspunkt, framstår som falska och framförallt formmässigt förvirrade.