Det går lika bra att hämta guldet på Gavlevallen

Jag förstår inte varför inte experterna i media såg det här komma. OK, jag trodde inte heller att ÖFK skulle göra tre, jag hade tippat 0-0 men att MFF med den tränaren och alla de spelarna borta inte skulle få svårt att göra mål var väl rätt uppenbart?

Än bättre diagnosticerad  blev MFF:s impotens när Eikrem startade på topp med Jeremejeff. Att säga att Eikrem markerade sitt missnöje med det är ett understatement. Han var helt ointresserad av att röra sig utan boll. Inte ens när Östersund tog ledningen genom ett drömmål reagerade MFF. Annars kan man tycka att det med 5-7 minuter kvar av halvleken skulle kunna försöka höja tempo, pressa högt och göra sig förtjänta av en läsk i pausen. Men nej, först 44:30 såg det ut som om man försökte sätta hög press och störa kortpassningspelet.

Efter pausen höjde MFF bolltempot lite och lyfte fram det ganska defensiva mittfältet. Ett kort tag – det var som om man inte riktigt trodde på det, halva laget var ganska aggressivt, hälften avvaktande. Lewicki gick hårt in och ville få med sig lagkamraterna med Eikrem fortsatte vara… …sval. Stod och väntade på att han skulle bytas ut eller att man skulle ta ut Adu och sätta ner Eikrem så han fick mer boll. Jag hade velat ha in Sana mycket tidigare, och i en central roll  men Kuhns genidrag i pausen var att Rekip och Yotun bytte sida…

Jag hade kunnat respektera Kuhn som tränare ifall man gjort något radikalt för att skaka om laget, typ byt ut den defensive, helt överflödige Adu och tagit in Sana på Eikrems plats så man fått en annan snabbare och mer offensiv balans. Placerat ytterbackarna högre upp och kanske bytt in Svanberg istället för Rekip som definitivt inte är en yttermittfältare.  Men Kuhn gjorde ”nada”.

MFF:s brist på aggressivitet var pinsam liksom coachningen. Fel spelare på fel platser och en total oförmåga att tända spelarna för uppgiften.

Östersund hade i princip ett enda offensiva spel – att locka upp Arnason högt vid mittlinjen och sedan löpa och slå in bollar i ytan som uppstod bakom honom eftersom Rasmus Bengtsson är dålig på att ta djup och Safari spelar alltför mycket man-man.   Detta gjorde man gång  på gång på gång och var självklart värda 3-o-triumfen. Roligt även för gamle HIF-aren Hampus Nilsson att få vara med och förmodligen rädda kvar HIF i allsvenskan.

Jag aldrig riktigt förstått vad Allan Kuhn gör i MFF, varför han hyllats så i lokalpressen? Jag är ledsen men för mig är han en ytterst medioker fotbollstränare, hur trevlig och social varelse han än verkar vara. För mig framstår han alltmer som det jag karakteriserade honom som inför säsongen: som en målvaktstränare, en tränare som tar uppgiften att ta smällen för den riktige tränaren precis som bovar har närmast egendomslösa målvakter som tar p-böter, skatter och annat för dem. Just så utan reellt inflytande framstår tyvärr Allan Kuhns gärning i MFF 2016, trots guldet.