Emil Zátopek vann OS-guld på både 5 000 och 10 000 meter i Helsingfors. Han är dock mest känd för att han dels sprang fulare än någon annan i hela världshistorien, dels för att han uppfann spurten.
I den lilla, korta, vackra franska långdistansromanen ”Springa” av Jean Echenoz (Rámus) liknar hans liv en dröm som hela tiden håller på att tappa balansen. Löparfantomen skildras lite som en Järnridåns Forrest Gump, en lydig, samtidigt obändig löparbegåvning som bara springer och springer.
Det politiska klimatet ligger som en tung dimma och kontrasterar till alla lätta segrar. Zatopek höll tyst i 25 år men blev under ”Prag-vårens” en av dess främsta symboler. Varefter han straffades och tvingades springa efter sopbilar under många år. Pragborna visade dock sin hjälte sympati genom att själva springa ut och tömma soporna i bilen. Zatopek fick stanna på gatan och titta på.
Man kan också konstatera att han sprang fult och grimaserande på bana, lätt och leende i terräng och på maraton påminde han mest om en löpningens politiska protest. Romanen blandar fakta och fiktion på ett trovärdigt skönlitterärt sätt. Det är helt enkelt en bra roman om ett mellaneuropeiskt liv som sprangs i skuggan av våld, krig och totalitärt förtryck.
Lämna ett svar