En berättelse med fantastiskt driv

Är det en vinge?  Är det en vindpust? Känslan av åksjuka spred sig i det lilla kontorsrummet. Phil Knight tittade på skisserna den unga kvinnliga konstnärens (han kände henne sedan college för ett par år sedan) hade lagt ut på bordet och nålat upp på väggarna för att det inte fanns mer plats där inne. Hon hade försökt att skapa en logga till hans lilla urfattiga företag Blue Ribbon som hittills bara sålt importerade japanska sportskor. ”Rörelse”, var allt han hade sagt till henne några veckor tidigare.

”Det liknar något en löpare skulle lämna efter sig”, tyckte Phil och gav henne 35 dollar för besväret. Namnet kom de tre på kontoret själva på. Juryn var oenig, de hade bara ett dygn på sig men det blev till slut blev det varken Falcon eller Dimension Six som vann loppet.

”DRIV –  Historien om Nike” (Pintxo) av Phil Knight i utmärkt översättning av Jesper Högström  har just ett fantastiskt berättartekniskt driv, över alla 600 sidorna. Det är rasande skickligt skrivet:  både detaljrikt och känslosamt om alla motgångar som den lilla skoimportören ställs inför. Hur de många gånger de nästan går i konkurs innan Knght träffar den ännu okände löparikonen Steve Prefontaine eftersom dennes collegecoach är delägare i Phils skofirma. ”Pre” dog några år senare i cancer och skofirman aura växte även av detta. Sedan kan diskuteras ifall det är en bok om sport, snarare om affärer, övertygelse och tålamod. Om vad som krävs för att segra.

Själv köpte jag mina första Nike 1978. Dels för att de fanns i storlek 47, dels för att jag ofta köpte okända märken som affären slumpade ut. Jag hade haft Gola och Patrik ( oerhört mjuka och lätta) när alla andra bar Adidas, Puma, Hunt eller Tretorn i tyg – eftersom jag bodde i Helsingborg.  Nu var det alltså det här nya osäljbara märket vars sko slumpades bort. Den var snygg, helvit och hade en ganska bred läst. Och var döpt efter fotbollsklubben pappa var hedersordförande i. Gllade dem omedelbart. Det gjorde pappa också. Det gjorde inte skoputsaren i Istanbul som lockade in mig ett år senare utan att först kolla. Han svor både över storleken och färgen. I 20 minuter.

I dag har jag många Nike men aldrig som fotbollssko. Där har jag alltid varit trogen Puma, fast nån gång har Adidas gjort ett kort inhopp.