Straffsparksboken som missar målet

På danska bokmässan i november.

”Helt jävla fantastisk bok”,  tänker jag när jag börjar läsa den här nyutkomna danska ”Straffe!” (Turbine) och funderar på varför jag inte läst om den i andra sammanhang?

Efter fyra kapitel börjar jag tyvärr att förstå varför.

En utomordentlig idé illa förvaltad, för att tala straffspråk – Henrik Busborgs bok håller i tre kapitel av 15 men det är å andra sidan tre väldigt intressanta kapitel. De handlar om förhistorien och om statistik och är ytterst fascinerande. Fast redan där börjar jag dock  känna en viss oro då statistiken ofta har bristfälliga grunder medan slutsatserna av den alltid är ofattbart bestämda. Bland annat refereras till en italienares undersökning av straffar i Serie A 2009/10 där skytten i 69 procent av fallen inte hade ögonkontakt med målvakten – hur f a n vet man det? Och hur många straffar rör det sig om under en säsong i Serie A: 30? Dessutom behöver inte målvakten ha ögonkontakt med skytten för att avgöra hur pass nervös hen är. Och att stirra på ögonen under ansatsen är inte en bra målvaktsstrategi – det finns så många andra delar av kroppen som avslöjar mer.

Sedan börjar texterna om landskamper och turneringar ta över. Det är trist. Ifall man nu lägger så stor vikt vid Preben Elkjears episka straffmiss i EM 1984 så skulle man kanske straffsparksavgörandet uppta huvuddelen av det kapitlet? Istället får vi här, liksom i de andra kapitel i huvudsak en genomgång av turneringar och matcher och sedan ligger straffsparksavgörandet i slutet. Som om det inte fanns tillräckligt med material för att det skulle räcka till en hel bok om straffar, som heter Straff?  Ofta står det saker som t ex. ”Maradona fintade bort Zenga”, varvid man naturligtvis frågar sig  h u r Maradona fintade och gärna en förklaring på varför Zenga gick på den? De mäste ju ha möts i Serie A många gånger – var brukade Maradona slå straffar och hur?  Hur resonerade Zenga?

Men sånt struntar boken i. De fokuserar på lagen, målskyttar och hur de kvalificerat sig fram till den här straffen som ska vara kapitlets egentliga innehåll. Själva straffen och straffsparksavgörandet reduceras till en längre slutkläm. Det blir inte bättre av att språket är svulstigt, pompöst och smått nationalromantiskt.

En sådan simpel sak som Ole Qvist – varför är inte han med? Ifall man gör en grej av Prebens legendariska miss med ett ytterst kort, ointressant citat  som handlar om att ”någon ju måste missa”  – varför inte då gå in på varför inga spanjorer missade på Ole Qvist? Han släppte in alla fem spanska straffarna förbi sig? Varför måste inte spanjorer missa? Det borde Busborg ha frågat Elkjear.

Är svaret att  Qvist, till skillnad Arconada, var värdelös på straffar eller?  Motorcykelpolis Qvist hade ju gjort avgörande reflexräddningar i flera matcher innan dess men var tämligen värdelös i luften eftersom han både var 184 cm kort och hade en ganska timid framtoning. Och korta målvakter är ofta synonymt med dåliga straffräddare, vilket inte minst fortsättningen på texten här visar.

När Qvist fick migrän inför en viktig VM-kvalkamp mot Sovjetunionen ersattes han av den välväxte men något nervklene Århusmålvakten Troels Rasmussen som i sin tur ersattes av Lars Høgh som indirekt var orsak till att Danmark åkte ur VM 1986 av en väldigt simpel anledning: han kunde inte slå insparkar. Så kan det gå.  Hade inte Qvist fått migrän hade kanske Danmark vunnit VM. Høgh å sin sida har utvecklat en målvaktsstrategi som han åker runt och lär ut i rollen som straffsparksexpert. Han hävdar dessutom att han på landslagets träningar tog cirka 80 procent av alla straffar vilket är en helt otrolig summa. Vanligtvis, på elitnivå och i matchsituationer är siffrorna de motsatta: 8 av 10 går in.

Jag blir besviken på Busborgs ”litterära straffmissar”. Likadant med alla de här i efterhand romantiserade och fiktiva förklaringarna till straffräddningar. Tycker inte de hör hemma i en seriös bok. Som att Duckadam gillade att spela poker och det var just därför han gick åt samma håll på de tre första Barça-straffarna i Europacupfinalen 1986 men bytte hörn på den fjärde. På vilket jävla sätt har det med poker att göra? Då borde han väl i såfall ha väntat till alla färgerna gått och slängt sig åt andra hållet först på den femte?

Lika misslyckat är kapitlet om Peter Shilton. Visserligen kommer Busborg fram till att Shilton saknade explosivitet vid nästan 41 års ålder men han drar inte konsekvenserna av det – Shilton är dessvärre ett smått patetiskt exempel på när målvakter har en strategi som de håller fast vid, trots att de inte längre borde göra det.  Jag nämner det för att straffsparksskyttar alltid sägs ha bestämt sig före straffsparken och att en viktigt del av utförandet är att aldrig tvivla eller ändra sig. Påstår många. Även Elkjear hävdar det i boken – han som själv påstår att han aldrig missat en enda av många straffar  i belgiska ligan men aldrig tagit en i landslaget eftersom han bara var trea efter Alan Simonsen och Frank Arnesen. Nu slog Elkjear sin första straff i landslaget och missade grovt.

Peter Shilton hade tre punkter i sin strategi. De tre fungerade kanske när han var ung men de fungerade inte mot Västtyskland i VM-semin.

1. Skytten ska veta att det är Shilton som bestämmer
2. Att bi kvar på linjen så länge som möjligt
3. Att läsa skytten genom hans ansats

Man kan sammanfatta straffsparksförlusten på följande sätt, och det är inte att Robson väljer den tekniske bohemen Chris Waddle som femte och sista skytt och vars resultat är ”Elkjearskt”. Sammanfattningen är att Shilton väntar med att kasta sig tills skytten träffar bollen. Alltså går han rätt var je gång, alltså är den korte, gamle målvakten aldrig i närheten av bollarna som bredsidas in i maklig fart vid stolparna. Det är tyvärr lite åldersmässig lyteskomik över det straffavgörandet på han som en gång varit bland världens allra bästa målvakter.

Hade Shilton haft en mindre stolt självbild och omprövat sin ålderstigna, och dysfunktionella strategi, hade kanske England istället gått till VM-final. Detta ska i första dock inte ses som kritik mot Shilton, eller författaren som inte förstår att dra slutsatserna utan mer som en förklaring till varför varken Shilton eller Busborg gjorde så bra ifrån sig.

Detta till trots tycker jag mycket om Elvis-imitatören Busborgs bok – just för att den handlar om ett ämne jag tycker är djupt fascinerande och omgivet av så många myter och vandringssägner. Straffar är fotboll som koncentrat. Jag kan inte få nog av dem. Som läsare, och målvakt!

Ps Jag gillar omslaget med spelarna som lagt Danmarks två mest episka straffar. Den på Nya Ullevi och den i Lyon 8 år tidigare…