Skäl till att INTE hålla på lag Del 1: Tränaren

Jag har en lång historia med Sam Allardyce. Han har för mig alltid framstått som symbolen för allt det sämsta i engelskt managertradition, i koncentrat. Han kanske är en jättetrevlig ”lad” och fantastisk far  och farfar men som fotbollstränare föraktar jag honom.

Ofta dras tränare jag ogillar och föraktar till klubbar jag ogillar – det finns en mystisk naturlig dragningskraft som man annars bara upptäcker hos vaneförbrytare och människor utan normala känslor, stoppfunktioner och förståelse för vad som är rätt och fel. Ibland blir det dock helt galet, oskyldiga klubbar och lag drabbas. Som i fallet Big Sam och Crystal Palace.

Hans rustika  taktiska idéer

”Kämpa” skrek tränare fram till för 30-35 år sedan. De sket i taktik och uppställningar. De struntade i motståndarna utan alla skulle ”kämpas ned” med tuffa närkamper och långa bollar. ”Possesion” och passningar i sidled på mittfältet var ondskefulla exempel på EU:s flumfotboll. För mig är ”Big Sam” den främste, överlevande företrädaren för  neanderthal-skolans fotbollstaktiska idéer . Jo, han har säkert en rad utbildningar i bagaget men även Kung Carl Gustaf har gått på Sigtuna.

Hans skrikande

Det är en sak att stå och vifta så som man dirigerade en symfoniorkester med jazzbaciller. Men skrikandet, det ständiga skrikandet och att ”visa med hela kroppen”, istället för enbart hela handen, det ogillar jag. Det är dåligt ledarskap.

Hans bistra uppsyn

Grundkänsla sur, gardera med arg. Det verkar vara hans två enda karaktärsdrag. Jag har på fullt allvar aldrig sett honom le även om jag för någon vecka sedan såg highlights där man gjorde ett stort nummer av att Big Sam vid ett tillfälle i någon match hade ett fullkomligt neutralt ansikte.

Hans inblandning i ekonomiska skandaler och fusk

Avslöjandena besannade enbart min bild av en man som är beredd att offra väldigt mycket för att vinna. Moral, rättvisa, ödmjukhet, underhållande fotboll  e t c är de första offren.

Hans höga profil

Här är en man som var engelsk landslagstränare för bara några månader sedan. Han var det bästa England hade. I de matcher han ledde laget var det helt värdelöst men spelarna individuella skicklighet räddade tursamma segrar. Så på sätt och vis hade jag hoppats att han fått fortsätta för att sedan misslyckas ännu tydligare när England mötte mindre okvalificerat motstånd. I fall han misslyckas i Crystal Palace kommer det drabba även engelsk landslagsfotboll och FA.

Offret/Crystal Palace

Jag hade ett bra förhållande till Croydonlaget tidigare. Några människor jag gillar gillar i sin tur Palace och jag minns dess aura som det nya ”pop-laget” i början av 1970-talet. Bland annat för att de tog efter Ajax och hade breda röda och blåa rutor mot vit tröjbotten och några långhåriga spelare. De var londonfotbollens Man united innan QPR helt tog över och utvecklade den rollen.

Nu ser de faktiskt bara usla ut, typ ”ned-poppade”. Mot Arsenal verkade de spela utan varken organisation eller självförtroende. Det var ganska bedrövligt. Att de nu går och förlorar hemma mot ett lag som verkat vara ännu sämre på exakt  samma saker är oerhört glädjande. Jag trodde Swansea redan var ute men jag kan känna för en klubb som Modou Barrow spelar för. Jag känner för en klubb från Wales och jag älskar filmen om klubbens kris i början på 2000-talet då de drev vind för våg i de semi-professionella serierna.

Vad gäller de kommande månaderna på Selhurst Park hoppas på 10-12 matcher utan seger och sedan får Big Sam sparken och förhoppningsvis slipper jag se hans fula nuna i fortsättningen. Och min relation till Crystal Palace kan återgå till normaltillstånd.