Maxtiotår

December, inte heller december var någon bra månad för supportrar till Helsingborgs IF. Tomten tog en omväg runt Olympia. Visserligen hade Henrik äntligen försvunnit – utan ersättning, påstås det men kvar lämnade han alla spelarkontrakt. Jag förutsätter han var ansvarig för kontrakten i rollen som enväldig manager, uppbackad av en styrelse med övervägande okunniga ”ja-sägare”.  De 30 A-lagskontrakten, förmodligen är de någon slags rekord för allsvenskan, utgör arvet efter Henriks Larssons epok som manager i HIF, de och den nya statusen i Superettan.

Nu har några spelare försvunnit men kom ihåg att det som tidningarna skriver om  ”brutna kontrakt” och att ”HIF och spelare X är överens om att gå skilda vägar”  enbart innebär att HIF tvingats köpa ut spelaren. Att de t ex får betalt ett års lön när kontraktet hade två kvar. Nu nämner inte HIF själva detta och Helsingborgs Dagblads sportredaktion skriver självklart inte om sånt men så är det, så illa är det. Det kostar stora pengar att bryta kontrakt och jag är nästan förvånad över att HIF har råd med det. Å andra sidan har de knappat heller råd med de gigantiska lönekostnaderna nu under vinterhalvåret då inkomsterna är noll. Klubbar, både i allsvenskan och Superettan, tar kortfristiga lån i januari och februari i väntan på sponsorinbetalningar och publikintäkter. Jag har själv fått fakturor betalda av sponsorer när jag krävt klubbar på pengar under de här månaderna. Det är inget ovanligt förfarande och troligtvis inte heller så i HIF. En sponsor eller flera går in och garanterar likviditeten.

Jag har naturligtvis inte en aning om storleken på löner och andra ersättningar men kan konstatera att när det gäller antal kontrakt och tiden de löper på är de svåra att förklara utan att misstänka att manager Henrik Larssons led av något slags missbruk. Under alla omständigheter är ett ”shopaholic” syndromet uppenbart. Att Henrik tröstvärvade spelare i ett försök att må lite bättre men att i princip alla värvningar var misslyckade. Det enda rimliga alternativet vore att han gjorde detta för att skada HIF och trots Henriks historia har jag svårt att tro på en sådan förklaring.

Henrik skrev hela tiden skrev långa kontrakt med samtliga spelare fast det inte kan, eller borde, ha varit tänkt att de skulle stanna på Olympia längre än säsongen ut. I samtliga fall kan man konstatera att Henrik skrev långa kontrakt och sedan snabbt förlorade förtroendet för spelaren. Varefter Henrik köpte en ny offensiv spelare och proceduren upprepades.

Ta Linus Hallenius som ingen allsvensk klubb ville ta i med tång efter två säsonger i Bajens reservlag. Och även där hade han svårt att övertyga. Henrik trodde väl på honom stenhård eftersom han skrev ett 3-årskontrakt med Hallenius. TRE ÅR!!!

Efter att ha fått spela på försäsongen och startat när Dahlgren var skadad hamnade Hallenius på bänken. Under hösten fick han inte ens resa med A-laget: då var det två och ett halvt år kvar på kontraktet. Hallenius är nu utköpt.

Matthew Rusike var ytterligare en av dessa stjärnforwards som Henrik trodde på och även han fick ett treårskontrakt –trots att han aldrig blev mer än en varningsbenägen inhoppare. Ruslie är nu utköpt.

Så med två misslyckade forwardsvärvningar i bagaget gick Henrik under sommaren ut och köpte fler forwards. Man tänker att de då måste ha varit en slags ”Quick fix” eftersom HIF redan hade så många forwards men nej.

Dansken forwarden Jesper Lange som ingen dansk toppklubb ville ha och som i HIF knappt spelade över huvud taget fick kontrakt för 18 månader.

Andra offensiva spelarna var 18-årige Moustafa Zeidan från Henkes egen klubb Högaborg. Han fick ett A-lagskontrakt på tre år men spelade blott en match och platsade inte ens i Akademilaget i division två. Men Moustafa är åtminstone ung, han är ingen föredetting som t ex Lange och Hallenius. Moustafa debuterade i Högaborgs Division 2-lag som 15-åring. Sedan valde han Aston Villa och när HIF sedan värvade honom i år kom han tillbaka och spelade nån enstaka match i Akademilaget, i tvåan. I samma serie som Högaborg. Kloka karriärval…

Bradley Ralani och Monday Samuel var också ”Quick fix-spelare” som mer eller mindre misslyckats i alla andra klubbar de varit i. De skulle hålla kvar HIF i allsvenskan när Henrik tappat förtroendet för sina ordinarie kontraktsspelarna. Båda fick kontrakt över 18 månader. Även om media förtrollades av klackar och dribblingsnummer är det spelare av tveksam allsvensk kvalité.

Ett annat knäppt kontrakt:Tomer Checinskis. En gammal reservmålvakt fick kontrakt över två hela säsonger. Just på målvaktssidan fanns många alternativ, inte minst gamla HIF-are men Henrik valde ett dåligt, utländskt och kontrakt på två år. Checinski är nu utköpt.

Jag kan även förvånas över att ytterst mediokra bänkspelare i vuxen ålder, d vs de har spelat seniorfotboll i flera säsonger, fått så långa kontrakt. Sedan finns det en lång rad spelare som jag uppfattade som temporära inlån eller ”ensäsongsspelare”. Spelare som inte höll tillräckligt hög allsvensk klass men hade en temporär roll, en säsong. Nu kanske de blir bra i Superettan men man kan konstatera att HIF under Henriks mandat skrivit långa kontrakt med massor av mediokra spelare. Det är faktiskt få som håller hyfsad allsvensk klass i truppen. Det är också en av förklaringarna till degraderingen.

En av dem som höll klassen och tillförde HIF mycket var Micke Dahlberg. Jag finner det oerhört glädjande att han nu förnyat kontraktet med HIF trots att det ansågs klart att han skulle återvända till Gefle. Att det dröjde så länge har säkert med den allmänna känslan runt HIF – att det är stor oro i klubben, kanske t o m så att det är svårt att betala löner. Och utan att få garanterad lön skriver inte en gammal 31-årig räv som Micke Dahlberg på några kontrakt. Nu blev det två år. Det låter helt rimligt. Hoppas sponsorn är nöjd.