Frågor efter Sverige – Elfenbenskusten (uppdaterad)

Först gör man det i studion före matchen. Sedan pratar kommentatorerna om det och Olof Lundh i halvtid. Därefter pratar Jon Persson i studion återigen om det, och kommentatorerna ett par gånger i andra halvlek och därefter Olof Lundh efter matchen.  Intervjuaren Mattias Tjernström tror till och med att spelarna har koll på vilka ”namn” som kommer emot dem, ”under matchen på planen”.  Linus Wahlqvist skruvade förläget på sig när förmodades bekräfta konstaterandet och beslöt att inte svara på det över huvudtaget.

Alltså. Kanske lite väl stort fokus på det faktum att motståndarna till skillnad från Sverige hade alla sina bästa spelare med och att de är mitt uppe i säsongen.

Janne Andersson  säger lyckligtvis inget om det men varför pratar alla andra konstant om förutsättningarna före, under och inte minst efter matchen?  Jag förstår inte varför man gör det mer än att förstärka skillnaderna: varför Elfenbenskusten var närmare 3-1 och 4-1 än Sverige ett andra självmål. Uppfattade verkligen alla dessa CMore-journalister det som en spännande match med oviss utgång – och att det var därför man letade skillnader? Det är som om de var tvingade att ursäkta sig, för Sveriges skull. Så som om någon brydde sig om resultatet? Jag tror helt enkelt inte journalisterna kunde koppla bort sin vanliga jobbprocess att försöka dramatisera något som dem här gången aldrig ägde någon spänning, knappt någon ovisshet.

Jo Emil Salomonsson hade faktiskt chansen i slutet men valde att istället för att gå på kraft med vristen försöka passa bollen med en bredsida in i gröten. Jag tror aldrig jag ett Emil Salomonsson använda vristen, när allt kommer omkring.

Jag fick inget se av Peter Abrahamsson, det var många bra block och vunna nickdueller. Jo, han läste en frispark vid första stolpen väldigt bra och klokt. Lika lite fick jag se av Alexander Isak som väl rörde bollen en gång på en halvtimma.

Att Elfenbenskusten skapade så få avslut och ännu färre mål berodde nog på just detta, överlägsenheten. Det krävs hundraprocentig skärpa för att göra mål och ifall man inte äger den, och dessutom mest tänker på att inte bli skadad inför det stora mästerskapet så blir det få mål. Sett i kvalité borde Sverige förlorat med fyra, fem mål.

Såg jag något positivt ö h t? Frågan är berättigad för hela idén med de stolta landskamperna är träningslägret. Den här landskamperna är ett nödvändigt ont för att kunna få se och närstudera spelarna du annars aldrig kommer nära. Januariturneringens matcher är en restprodukt av lägret  och speciellt Elfenbenskusten gav föga för varken landslaget, spelarna eller de traditionstyngda fotbollsjournalisterna. Däremot ger lägret tillfälle till bra och annorlunda fotbollsjournalistik, i Fotbollskanalen ( se bland annat intervjun med Maths Elfvendal).

En positiv sak var Sebastian Anderssons targetspel: han kan hålla och täcka bollen väldigt bra men det lär inte räcka för någon mer match i A-landslaget. Det samma gäller cirka 15 av de typ 18 som spelade men det är fint ändå. Jag lovar att alla de som inte spelat en A-landskamp skulle betala väldigt mycket för att få ha detta i CV:et, och minnet: ”landslagsmannen för Sverige”.

Dubbel-Anders berömde Brorson mycket. Brorson som ensam var ansvarig för segermålet. Han bara står och tittar, tre meter från motståndaren. Gör inte en ansats till att föröka markera, bryta, blocka, nicka. Om en målvakt agerat lika ansvarslöst hade man kallat det grov tabbe, dissat, mobbat och gjort honom ensamt ansvarig för förlusten. Brorson däremot hyllas. Jag tycker det är fel. Jag menar inte att man ska dissa Brorson, lika lite som man ska dissa målvakter, menar bara att man ska bedömas lika.