Barça och rädslan för att nicka ur ett  ”lokalbollitiskt”  perspektiv – hur man eliminerar en del av högrisk-konsekvenserna av huvudlöst dåligt försvarsspel i luften

Bakom världens lägsta rubrik ligger Viasat Play. Tacksam för att de gör så att jag kan se matcherna och backa matchsituationer fram och tillbaka. Som t ex i den utomordentliga cupmatchen mellan Barça och Athletic. Även tacksam för Anton Tinnerholms undermåliga nickspel som ger ”lokalbollitiskt”  perspektiv på vad som hände i går på Camp Nou.

Även Sergio Roberto lider av det traumaliknande ”Tinnerholmsyndromet”

Athletic gör sitt mål mot ett väl samlat Barçaförsvar. De är fem försvarare och tre anfallare. Den i Barcelona födde, unge blonde, basken agerar säkert enligt taktiken när han söker sig mot bortre delen av straffområdet – där Sergio Roberto ska låtsas försvara. SR är ett av de två svaga kort som gör att jag inte tror Barça vinner någonting alls i år. de övriga fyra försvararna ligger rätt: en ska blockera låga inspel vid första stolpen, två ligger mellan sina motståndare och målet, en fjärde täcker den stora ytan där inspel mot straffpunkten kan komma  medan Sergio Roberto…

Sergio Roberto agerar ungefär som Anton Tinnerholm brukar göra i MFF vid liknande inläggssituationer. Istället för att försvara som en basketspelare vid returtagning  – det vill säga leta upp en kropp och se till att man är på rätt sida av den kroppen när bollen dimper ned och även om motståndaren är större och längre kan man störa hans agerande så mycket att han misslyckas – så letar sig Sergio Roberto in mot sin mittback. Han har ingen som helst anledning att vara där men han gör det troligtvis av samma skäl som Tinnerholm. De är rädda och svaga när det kommer till fysiskt spel som att vidröra, hoppa och nicka med motståndare. Jag kan inte se detta agerande som något annat än deras uttryck för oro och i förlängningen något traumatiserande.  I en annan sport än fotboll hade man tidigt korrigerat felaktiga mönster och beteenden – fotboll är inte så, än. Så Sergio och Anton kan fortsätta att undvika nickduellen och deras lag kan fortsätt släppa in mål på det här viset. När man när studerar Sergio Robertos försvar så framstår det tyvärr som rent patetiskt. Inte ens då han inser att han ligger tre meter fel så vänder han sig om och tar duellen utan han backar långsamt med ryggen mot sin motståndare och hur högt hoppar man då? Ja, inte alls, faktiskt. Hur mycket kan man störa en motståndare som springer rättvänd och oantastad mot en höjdboll genom att försöka blockera en nick stående med ryggen mot motståndaren?

Ifall man studerar de mål MFF släpper in så har de väldigt ofta sitt upphov i en höjdboll mot den zon Anton Tinnerholm ska försvara. Ska bli kul at se ifall Slovakien idag gör samma sak. Fast det är nog överkurs vad gäller analys i vänskapsmatcher i januari. Däremot är det helt klart att många allsvenska motståndare under 2016 slog i princip alla höga inlägg mot Tinnerholms zon.

Som ett led i att tvingas ta fysiskt krävande nickdueller har Barça en intressant uppställning vid motståndarnas frisparkar. En uppställning som uppfanns redan på Peps tid.

För att slippa frisparkar som skruvandes och dalar in mellan backlinje och målvakt vilka skapar kaos och osäkerhet ställer sig backlinjen extremt högt. Frisparken var i det här fallet drygt 45 meter snett från målet. Vanligtvis hade man svingat in en boll mot straffområdet. Ter Steigen puttar nu  med händerna symboliskt upp backlinjen tio meter. Den står cirka 15 ”offsidemeter” från bollen. Det är minst 25 mellan mellan den och mållinjen. På det viset slipper Barça  förlora nickdueller och kan själv avgöra när man ska falla. Alla springer mot kortlinjen men Barça har ett stegs försprång jämfört med att backlinjen står tio meter lägre och stillastående tvingas vänta på motståndare som springer in i nickduellerna. Dessutom blir det svårare att slå bra bollar i den där hemska ytan mellan backlinjen och målvakten för målvakten har helt annat hjälp av sina försvarare här. De kan enkelt ”screena” bort anfallarna i ”anloppet”.

Det finns medel mot detta – som att tajma en löpning eller två i djupled. Frisparksläggaren borde kunna hantera detta men jag har aldrig sett det. Gör man så kommer en orolig backlinje antingen missa offsiden eller falla alldeles för tidigt. Att använda djupledslöpande anfallare vid fasta situationer är något fotbollen borde ta upp, speciellt så länge reglerna och tillämpningen av offsideregeln är så rigid och outvecklad.