Guldsitsen i Genclerbirligi

Vad är det som gör avbytarbås, obekväma plaststolar  och ”bänkar” i allmänhet nere i södra Europa så oerhört attraktiva?  Speciellt i Turkiet – det fina landet med så avancerade demokratiska fri- och rättigheter att ingen behöver dem – varför vill alla unga svenskar som förr brukade spela fotboll titta på  fotboll gratis just där?

Äldre svenskar vallfärdar ju nu till Old Trafford för att se Zlatan ”zlatanisera” EPL. Varför tycker de attturkisk fotboll är mer attraktiv att titta på? För titta på är just vad det handlar om – spelar gör de knappast över huvud taget alls. De ser matcherna gratis och får betalt för att träna –  fast  t  ex Ankara och Madrid ligger så högt upp att deras vinterklimat är fullt jämförbart med Malmös så det är under inga omständigheter en plats i solen.

Betalning är oväsentligt. Jo, de tjänar mer än i Sverige men de har inte så kul, där långt ut på en bänk i Turkiet. Där sitter väl snart en 20-26 svenskar på de här bänkarna och förutom för de här två, tre svensk agenterna med turkiska namn och svenska fotbollsjournalister – vem tjänar egentligen på det?

Ta t ex MFF-arna här ( se SDS:s proffskoll) . Spelare som hade haft en fantastisk karriär framför sig, som spelade Champions League. Några hade en fast plats i landslagstrupperna under sommarhalvåret – varför offrade de allt för en av dessa guldsitsar i Genclerbirligi?

Då har jag större förståelse för att Hamad gick till Tyskland och Thern till Holland men det blev ändå inte så bra. Varför inte kortare kontrakt, mer aktiva agenter som kan hitta klubbar vars tränare förstår att uppskatta edra färdigheter? Varför så där stoiskt spela ut ett kontrakt som bara ger pengar?  Hur viktigt är det att tjäna 100 000 extra i månaden men må skit, när man är 23 år gammal?

Sanningen är att alla vill ha iväg de här unga männen – trots att det i många fall är fullkomligt idiotiskt. De svenska klubbarna behöver pengar, agenterna måste bli fetare, spelarna drömmer om att Turkiet är en genväg till de där stoppade stolarna bredvid planen i EPL och skymta i fram i Viasat Premium på helgerna.

Fast hur många spelare går från Turkiet till EPL?

Vad jag också finner irriterande är att TV-kommentatorerna i sina försök att sälja produkten svensk landslagsfotboll beskrev svenska spelare på kontinenten som i en ren Nirvana-tillvaro. Jo, Forsberg  imponerar verkligen i Tyskland men att kalla Durmaz för en av franska ligans bästa spelare under hösten när han inte ens får sitta på den där bänken i Toulouse? På så sätt bidrar de till den här osunda karusellen av drömmar, pengar och pangplatser nära mittlinjen vid en turkisk fotbollsplan.

Vad är det som lockar spelarna mer än de högst eventuella lönerna, de störda drömmen och kanske bättre kebab-pizza?

Tänker på detta med Alexander Isak. Fotbollskrönikörerna tycker alla det är ett fantastiskt karriärdrag. Jag tycker precis tvärtom. Det kommer stoppa hans utveckling, Kanske tillfälligt, kanske innebära men för hans utveckling som inte går att överbygga och kompensera. Att gå till Real Madrid B är nog det sämst val Alexander Isak kan göra över huvud taget.

Det är lustigt att ingen ”Euro” Markanen inte nämns och de 35 miljoner som AIK lär ha fått för den säsongen i Real Madrid B.

Vad är det som är så fantastiskt med Real Madrid B och ett par säsonger i den spanska tredjeligan? Eller snarare bänken där och träningarna där, nästan med a-laget? Och ifall han får börja spela om ett år eller två i Madrid B – är det så det internationella motståndet som lockar, stormatcherna inför några hundra åskådare, de ödmjuka motståndarna till bittra halvproffs som alla ser upp till och respekterar unga Madridtalanger?

Fotbollsvärlden är allvarligt sjuk och vem fan är jag att försöka påpeka det tragiska i diagnosen.