Två före detta MFF-stjärnor återvänder till Sverige men hamnar i Stockholm istället för i det naturliga valet MFF. Max Wiman i Sydsvenskan tror att MFF nog hade värvat dem i fall kluben velat. Håller med men med tillägget: varför? Varför vill inte MFF värva det mest åtråvärda som finns – fortfarande utvecklingsbara och framförallt revanschlystna spelare som lämnade som stjärnor?
Wimans svar, och indirekt MFF:s, är att de inte är alltför bra. Mitt svar är att det är något osunt i MFF som gör att man inte vill ha in kvalitéespelare som samtidigt är starka karaktärer med ledaregenskaper. Jag tror helt enkelt det är så att dagens ledare känner sig hotad och därför till varje pris vill behålla sin makt över omklädningsrummet – även om det går ut över spelartruppen och resultaten.
Att placera Kari Arnasons i frysfacket ( sista stoppet före frysboxen) var säsongens första indikation på det osunda i MFF. Tränarens problem med att kommunicera vad de egentliga makthavarna bestämt ökade inte direkt känslan av att MFF är en harmonisk klubb 2017.
Så nu detta med Hamad och Thern.
Hade det varit sämre än Rakip, Sana, Lewicki och de andra svenska mittfältarna hade jag köpt det men det är de ju inte. Minst lika bra, förmodligen bättre och framförallt med en avsevärt högre potential. Till problem hör att Berget inte vill skriva nytt kontrat och lämnar – det stärker min teori att något är väldigt, väldigt fel i MFF. Trots alla stjärnor, pengar och redan vunna titlar 2017.
Lämna ett svar