Stahre – är han mer än en anti-Gerhardssontränare?

Första gången jag träffade Mikael Stahre var på Upptaktsmötet 2009. Han stod där ensam i AIK-montern så jag gick fram, presenterade mig för den lille, småfete, tunnhårige lagom unge mannen med den buttra uppsynen och gratulerade till jobbet. Han mumlade något till svar på grov stockholmsdialekt och jag minns att jag tänkte på Karlsson på taket, den ohyggligt dryge fantasifiguren som konsekvens av  den unge Lillebrors ensamma existens. Den lite trinde gubben framför mig  passade perfekt i rollen som Karlsson men vart höll Rikard Norling hus, han som uppfunnit Stahre?

Jag kände instinktivt att en komplimang fick räcka och frågade honom något om varför mörkhyade spelare från de norra förorterna alla misslyckades med att ta sig från landets bästa juniorlag till ett mediokert A-lag?

Stahre gick i gång direkt, jag tror till och med han avbröt mig. Han berättade under en minut med en himla massa ord som bara flödade ur honom hur jävla trött han var på frågan, hur ointressant den var och ja, helt fel faktiskt och så stoppade han och jag sa tack och vände ryggen åt honom. Kvar stod Stahre, ensam och förbannad och mycket i vår relation har präglats av min känsla av Micke Stahre just där och då – en ensam och arg tränartyrann bakom min rygg.

Det är väl ungefär så jag även upplever hans tränargärning och bidrag till svensk herrklubbfotboll. Han lyckades ena en massa starka viljor i AIK att vinna matcher mentalt med den väldigt destruktiv fotboll. Han var helt perfekt för de kaxiga stockholmarna i AIK 2009. Han lärde alla att blockera skott och det lever AIK fortfarande högt på. Ingen kan ta ifrån honom guldet.  Men sen?

Jag skrev i samband med att han tokhyllades i  alla möjliga mediala sammanhang att jag tyckte han var en högst medioker tränare och att hans eventuella kommande framgångar berodde på om han fick ett liknande upplägg som i AIK 2009: starka viljor i behov av en stark ledare som pekar med hela handen, en klubb som accepterar destruktiv fotboll.

Tyvärr har ju inte Micke Stahre fått det upplägget. Istället har han värvats till klubbar som absolut inte borde ha valt honom. Det bästa exemplet är ju IFK Göteborg  – på pappret är det ju fortfarande omöjligt att fatta att de inte vann åtminstone ett guld. På pappret hade man seriens bästa trupp, tre säsonger i rad.  Ifall man tittar närmare på alla etablerade spelare han värvade ser man ju mönstret – in med åtta nya innermittfältare direkt och hoppas att de accepterar att sitta på bänken mot att få jävligt bra betalt när de inte är på plan och måste jobba defensivt. Resultatet blev ju inte enbart uselt sett ur seriesynpunkt utan även ekonomiskt. Stahre länsade ju nästan hela IFK:s sparkonto på 70-80 miljoner. Allt det som hänt därefter i IFK är en konsekvens av att man gav Stahre fria händer. Jag vill gå så långt som att påstå att den allmänna bilden av Stahre som en bra tränare har varit en allsvensk myt. Därmed inte sagt att han undgått att samla på sig erfarenhet och kanske till och med utvecklats. 2017 lär ge en del svar där.

Läser nu intervjun med honom i nya Offside. Det är främst tre svar jag är ute efter på följande tre frågor:

1. Varför värvade Häcken honom när de i princip kan få vem som helst?
2. Vad tror Häcken han kommer göra med klubbens profil av offensivt tänkande?
3. Vad är Stahres förklaring till varför han misslyckades i Blåvitt?

I princip får jag inga svar. Sonny Karlsson har sagt till Stahre, enligt Stahre, att klubben förväntar sig ”en bättre defensiv”. Till Offside säger Sonny Karlsson att laget måste spela en ”offensiv och attraktiv fotboll”. Jaha. Saknar följdfrågor. Jag tror att Stahre är en konsekvens av Gerhardsson, på samma sätt som Stahre var en konsekvens av Norling. Häcken ville ha en anti-Gerhardssontränare. Men ville de samtidigt ha någon som står för allt annat än offensiv, teknisk fotboll och utveckling av unga talanger. Är det så fick de helt rätt man. Men snacket om offensiv fotboll 2017? Tror de att Stahre ska byta religion bara för att han tränar ett lag på Hisingen tror de nog fel.

Häcken förväntar sig att seriens mest försvarskåte tränare ska spela bättre defensiv fotboll med en i huvudsak offensivt utpräglad trupp? För Stahre har ju inte värvat en massa nya, etablerade namn den här gången. Defensivt är det ungefär samma spelare som slutade 2016: en av seriens fem, sex bästa målvakter, en grymt lovande offensiv högerback, en oerhört bra mittback i Rasmus Lindgren (en av seriens allra bästa), en långsam men defensivt omutlig gammal finne som vänsterback och så Emil Wahlström som väl Stahre ser som sin Per Karlsson men jag tror kommer att bli petad ganska omgående. Emil Wahlström är en tuff spelare och Stahre gillar sådana men han är också långsam, kompenserar bristen på spänst med fysik och har en passningsfot med samma känsla som en alltför kort krycka. Det syntes mot AIK, de skärmade av passningarna så Wahlström tvingades ständigt göra det enda han är bra på med boll vid fötterna – slå långa höga bollar rakt upp i banan till Kamera.

Så Häcken kommer, ifall man ska släppa in färre mål antingen spelare försiktigare och ha mer defensiva utgångspositioner eller spela helt på omställningar – som Contes Chelsea gjort i ett decennium nu. Det vill säga under alla omständigheter motsatsen till attraktiv fotboll.

Så länge man vinner kommer säkert Sonny vara tyst men jag tror inte att Stahres psykologiska förmåga får samma inverkan på känsliga, spensliga tekniker med smala ben i Göteborg som i kaxiga AIK-are med feta lår och brett tacklingsbäcken. Fast han har ju Kamera, mannen som med höga, onda armbågarna skrämmer skiten av allsvenskans mittbackar. Stahre gillar det säkert men hur länge kommer domarna och Disciplinnämnden att uppskatta det?  Jag tror att Micke Stahre eventuella framgångar hänger just på det – det juridiska tålamodet med Kamera och hur lycklig det tekniska geniet Paulinho kommer vara ifall han ska tvingas på defensiva uppgifter som i längden hämmar hans lekfullhet med bollen.

Nu är prestigen så stor på Hisingen att Häcken inte kommer sparka Stahre efter vad jag misstänker blir en medioker första säsong. De kommer sluta femma, sexa med ett material som borde vara minst trea. Officiellt kommer man säga att det är en framgång jämfört med tiondeplatsen 2016 men i fall man mäter i poäng, attraktionsvärde och potential är allt utom medalj ett misslyckande för Häcken i år. Så till 2018 kommer Stahre  få en massa pengar att köpa exakt de spelare han vill ha och Häckens bankkonto är nästan omöjligt att tömma tack vare Gothia Cup. Blir spännande att följa.

Ps Sedan undrar jag hur långt kontrakt Stahre har med Häcken. Hittar inte den uppgiften i texten och tycker att den inte saknar värde…

Pss Hittar blogginlägg redan från våren 2010 då jag tvivlar på Stahres kapacitet. En annan intressant text är den från 2015 då jag undrar varför Offside försökte credda Stahre och göra honom till martyr och samtidigt dissa Blåvitt för att de inte hade mer än tre års tålamod med tränaren. Så ser jag att även den texten var skriven av Anders Bengtsson vilket kanske förklarar varför jag inte får svar på de självklara frågorna jag efterlyser men Anders Bengtsson väljer att aldrig ställa.