Comeback i landslaget

Kalla nätter här ovanför de vulkaniska sjöarna söder om Rom. Efter två dagars regn och rusk har solen återvänt. Den står på här utanför min väns sommarresidens men nu vid sju är det fortfarande kallt, och tyst. I eftermiddag och i kväll blir det litterära samtal om skrivande och skrivarprocesser, det blir mycket mat och vin men först ska vi mötas på planen, först fotboll: Italien – Sverige på Pius den XI Arena strax ovanför Vatikanstaten med avspark 10:30.

 

Tidig avspark och den första matchen då jag inte tagit ut laget och lagt upp taktiken. Även den första matchen på tio år då jag inte står i mål eftersom min artrosaxel fortfarande spökar. Det blir inte bättre av att lag är förkyld och har ont i ledbanden i foten men några korta inhopp ska jag nog klara av. Och jag har fullt förtroende för Alexander, min ersättare som stod i MFF:s juniorlag med Zlatan på topp för några år sedan.

 

Ska bli spännande. Jag är inte säker på att våra två nya ansvariga för taktik och matchcoachning tagit ut rätt startelva eller använder rätt taktik men vi får se – som väldigt minnesgoda läsare vet: jag har haft fel förr. Och det är klart att jag som ängslig före detta ansvarig tippar finskt – hör nästan till rollen som före detta tränare, eller manager eller vad nu rollen ska kallas. Sedan är det förstås sällan som den ex-ansvarige själv är med och spelar…

I morgon ska många gå på Romderbyt, då har jag flygit hem…

 

2 svar till ”Comeback i landslaget”

  1. En författare har inte ”flygit”, han har troligtvis flugit.
    Ursäkta men ibland är jag bara sådan. Rätt kul ord förresten, flugit alltså.
    Ja ja, det påminner mig om alla år när jag hjälpte nyanlända med språk och annat. De flesta tyckte (med rätta) att svenska var ett flugigt språk.

    1. Profilbild för maxtiotar
      maxtiotar

      Tack för påpekandet Anton. Det här aktualiserar tre småtraumatiska saker varav två från barndomen.
      Jag har förmodligen svenskt rekord i Röst- och talvård. Gick där i sex terminer, hade väldigt svårt att skilja på y och u.
      Jag var alltid sämst i klassen på stavning. Sedan blev jag en ganska bra korrekturläsare på Kvällsposten.
      Efter cytostatikan, som jag bland fick uppsprutad i hjärnan, blev jag blind och konfunderad över min egen stavning. Speciellt när jag var stressad, därför jag inte fick fortsätta skriva fotboll för TT. Detta fel borde jag dock ha upptäckt eftersom det var felmarkerat – men jag var stressad i går morse och den där felkopplingen bland synapserna har jag ibland dålig koll på.

Lämna ett svar

Upptäck mer från Maxtiotår

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa