Jag och min pappa som skulle fyllt 100 i går

Varken som målvakt eller utespelare har det varit aktuellt att jag skulle placeras i första raden på ett lagfoto. När jag nu var där i rollen som viril anfallare valde jag att sitta på huk, och visa lårmusklerna – har alltid tyckt att det är det enda och snyggaste sättet för de där i främre raden. På 1970-talet, speciellt i latinska länder, satt man alltid så: halvt hukande, halvt stående men framförallt med rak rygg och lyfta hälar som om man var på väg någonstans och inte satt och sket i skogen. Säg så här – vi i Författarlandslaget är måna om vår individualitet på många olika sätt, även på lagfoton…

Pappa skulle fyllt 100 år i går. Besökte inte hans grav. Var i Rom och spelade fotboll. Pappa hade gillat det. Han var själv ursnabb forward i Nike i början av 1930-talet innan en skada satte stopp både för fotbolls- som sprinterkarriär ( 11.0 på första och sista 100-metersloppet). Han fick nöja sig med att ”go po match”, på MFF:s matcher. Trots att han var son till Disponent Sjöholm och gick på läroverket. Enligt egen utsago var han den ende av 500 gossar som höll på arbetarklubben, resten hejade på IFK Malmö. Inte konstigt han senare blev vän med Eric Persson och ur vars skrynkliga hand jag alltid fick ta emot biljetterna vi hämtade på Stadion.

Eric Persson såg väldigt sträng ut, och han talade konstigt. Hans ”ädelmalmöitiska” överraskade mig, kändes lite besynnerlig eftersom jag själv talade ickeskånska efter att blivit född i Helsingborg och omedelbart lagt mig till med en odefinierbar uppsvensk accent. Något jag aldrig tänkte eller reflekterade över annat än när alla frågade mig om det och jag inte hade någon förklaring. Även mamma var från Malmö men ingen av dem talade varken malmöitiska eller som Eric, och de talade definitivt inte med helsingborgsdialekt.  Jag, den själsliga nomaden, har aldrig förstått varför man måste tala på ett speciellt sätt för att det ska räknas som ”äkta”. Samtidigt minns jag att just dialekter och talet var ganska avgörande när man i barndomen skulle placera in främmande människor i ens minimala sociala kontext – det fanns helt enkelt inte så mycket annat att gå efter. Här förklarar pappa politikens betydelse (och talets gåva) för Barnjounalens Bengt Fahlström, på Magnus Stenbocksskolan i Helsingborg 1972. Kan tilläggas att pappa alltid talade utan manuskript och vann Riksdagsstenografernas pris som bästa retoriker sju år i rad.

Pappa och hans milda välartikulerade riksskånska skulle fyllt hundra och det var han som gav mig mitt fotbollsintresse, han vars ”fel” det är att jag var i Rom. HIF-are blev jag också, åtminstone de första decennierna. MFF-are, eller insikten att jag även var blå kom nog först efter att vi slutat gå på Stadion, den sista matchen där var första omgången i Europacupen, 0-0 mot Monaco. Jag såg Europacupfinalen med mina inte speciellt entusiastiska Hittarpskompisar och kom jag på mig själv med att identifiera mig till 100 procent med Malmö FF. Jag blev överraskad av hur starka mina känslor var, förstod inte riktigt där och då i Särmans enorma vita soffgrupp att även detta levde i mig, tog över mig. Det var bara att acceptera och älska, om än inte helt öppet eftersom jag självklart skulle bli metafortyngd poet.

När jag spelade i pojklagen i IK Bergandy på Norrvalla i Helsingborg bodde nästan alla lagkamrater med ensamstående mammor på Drottninghög (typ Roland Nilsson som blev en bättre ytterback än vad jag blev  – jag är å andra sidan en bättre målvakt än vad han var..). De enda som kom från andra delar var jag och Uffe Nelson (som också blev en bättre ytterback än vad jag blev, var Rolands företrädare i HIF medan jag inledde min målvaktskarriär i ”Manchester United” när Uffe brännskadade sig inför premiären för Eskilscupen 1967: 0-10…). Inför  den cupen fick jag min första fotbollströja –en lätt mörkröd långärmad tröja utan klubbmärke som både kunde vara Man United och HIF. Den hade en stor ”2.a” på ryggen och köptes på Sporta jättetidigt en lördagsförmiddag. Vi var ensamma i butiken, först nu lite senare förstår jag varför.

Pappa var splittrad mellan Riksdagsjobbet (först två perioder för Medborglig Samling och sedan tre för Folkpartiet), jobbet som Kronofogde, massor av politiska engagemang, cirka 100 debattartiklar om året och var alltid den som skrev flest enkla frågor och motioner i Riksdagen –bland annat den mycket uppmärksammande motionen som föreslog en utredning av konsekvenserna för statliga bordeller). Ändå var han den ende förälder som följde med sonen på fotboll, som körde på bortamatcher. Däremot gick vi aldrig någonsin och såg HIF tillsammans, utom när de nån enstaka gång mötte MFF.

Den sista gången på det som i dag är gamla långsidesläkaren och var nybyggd i slutet av 1990-talet. Vi satt nästan högt upp och pappa fick svindel i trappan. Minns inte hur matchen slutade men minns hur allt började, på andra sidan mattan. Första matchen på Olympia, med pappa och 8 år äldre storebror Thomas som inte heller han förstod den rustika charmen med HIF. Det var 1-10 den  19 augusti 1965 – min första allsvenska match någonsin. Jag gick ensam på HIF, cyklade genom stan, korsade E 4:an gick in på kortet som berättigade alla stadsfullmäktigemedlemmar att gå gratis på alla idrottsevent och stod där längst fram nära mittlinjen fram vid de grå, tjocka metallräcket och hejade, hejade på HIF i ett extremt tidigt fadersuppror. Faktum är att det går att förväxla med trotsåldern eftersom jag inte var med än 7 år när jag började hänga över det där grå metallstaket och gick att öppna på mitten men var totalt förbjudet. Polisen hade jag inte ett jätteseriöst förhållande till men idrottsplatsvaktmästare hade man otrolig respekt för – de hade ju verkligen makt, var verkligen farliga.

Idag finner jag det märkligt att mina föräldrar vågade släppa i väg så, på allsvenska matcher, över E4.an  – speciellt som jag blev tagen av polisen för våldsam cykling och ett flertal samtidiga trafikbrott redan som fyraåring på min Bambinocykel. De trodde väl på den fria uppfostrans betydelse vilket är ganska vackert. I fall de lyckades eller inte är svårt att svara på – det är nog inte jag som ska säga något om det och dessutom är i mitt tycke juryn fortfarande ute. Kom tillbaka om 20-25 år som kan vi diskutera saken.

Pappa har gett mig många andra intressen, jag tror de två kompletterade varandra bra vad gällde uppfostran och fostran eftersom de hade så väsensskilda idéer och intellekt. Jag är nöjd, jag hoppas de två är det och jag är helt säker på att pappa hade älskat att jag tillbringade hans födelsedag som extremt långsam men passningsskuggor-skapande forward i Rom. Jag har i princip aldrig spelat forward tidigare, det där med att göra mål är helt enkelt inte min grej, tycker det är väldigt överskattat och ytligt. Mål är för fotboll vad porrfilm är för filmindustrin.

Jag hade fyra bollberöringar. En perfekt mottagning som jag på ett tillslag bredsidade bakåt till rättvänd lagkamrat. En passning som överraskade ”Mange” Johansson, frågan är om den inte tunnlade honom plus två motlägg mot bollförande back som jag vann.  Inte överdrivet spektakulärt, det blir inte en sekunds sammanlagt bollinnehav  men jag var i alla fall med- trots artrosaxeln, förkylning med lätt feber och ledband i foten som inte gillar konstgräs längre.

Min italienske kollega och motståndare, den fine författaren och mittfältaren Carlo Grande berättade att han farmor gick bort dagen före hennes 100-års dag. Pappa gick bort på sin 85:års dag. Jag tror att han kände sig klar med livet. Mamma hade gått bort ett halvår tidigare och mycket av hans livskraft försvann där och då. Sista gången jag såg pappa i livet så log han mot min dåvarande tjej Karina som log mot honom. Sista gången jag pratade med honom var efter att MFF fått stryk borta mot ÖIS. Det sista levande jag har med från pappa ( som när han inte höll på med ovanstående kollade tennis på tv och skötte den stora trädgården med stor kärlek) är en röd amaryllis som stod vid hans sida och som fick symbolisera jorden, naturen och växtligheten. Det sista han såg har jag bevarat och skött de här 15 åren. Den brukar märkligt nog blomma varje år ungefär på pappas födelsedag. I år  dök den dock upp och började kommunicera sin röda HIF-lika skönhet redan en vecka före den 29 april – det är väl OK att man är lite tidigt med 100 årsdagar.

Ps Finns det blå Amaryllisar har pappa säkert en där i himlen eller var han nu håller till för tillfället, han är ju snabb…