Dömde domaren rätt? – CMores domardrev rättfärdigar hatet och skadar svensk fotbolls framtid

Vilket moraliskt ansvar har en TV-kanal? Har en TV-kanal som visar fotboll ett mindre moraliskt ansvar, eller inget alls? Bör en TV-kanal försöka piska upp vilka känslor som helst bara det låtsas handla om fotboll och matchen vi just ser eller har sett? Borde inte en liten, kämpande, delvis ideell yrkesgrupp som fotbollsdomarna revoltera mot det ständiga hat och förakt som CMore skapar mot dem, som människor, som yrkeskår?

I fredags fick inte Borrby IF tag i assisterande domare till vår Division 6 match – jag anklagar CMore för det. Deras olustiga domardrev har bidragit till rädsla och en olust över att döma fotboll, på alla nivåer. Jag är till och med personligen ett offer eftersom ifall den duktige ensamkommande domaren hade haft en assisterande på linjen hade de observerat tacklingen i ryggen på vår mittback så hade ingen på vår bänk ropat och domaren inte behövt visa upp mig på läktaren.

Jag har aldrig sett CMore som en självständig medial part av svensk fotboll. De försöker alltid försköna. alternativt bagatellisera. De tar i princip aldrig upp skandaler, undviker de negativa sidorna av svensk elitfotboll och när de någon gång tvingas konfronteras med till exempel bengaler eller spelavbrott är de alltid oerhört kritiska mot fansen – aldrig mot arrangörerna, klubbarna, SvFF, SEF, polisen eller politikerna. CMore-kommentatorerna är förment objektiva och håller inte på något av lagen – CMore håller på supportrarna och vädjar till deras allra lägsta känslor medan de snaskigaste delarna av allsvenskan, frånsett nån enstaka sekund Björn Paulsen, fullkomligt medvetet mörkas. Jag förstår att CMore främst är ute efter att tjäna pengar men deras girighet skadar svensk fotbolls framtid.

Det finns en annan kategori som inte är fridlyst – domarna. CMore har en icke uttalad men solklar policy att gotta sig åt kontroversiella domslut. Att skapa den sortens negativa känslor och domarförakt som på mediaspråk kallar ”snackisar”.  I fall vi hade en fotbollsjuridik som tillät resningar och i efterhand omprövade domslut hade det varit OK men frågan om det var straff eller inte är rent juridiskt redan avgjort i det ögonblick spelet året sätts igång. Ändå liknar dessa småskaliga ”domardrev” de som politiker ofta råkar ut för. Drev, upphaussade av CMore som skapar hat, frustration och till och med våld, i utbyte mot snackisar, några fler tittare och större inkomster.

ALLA CMore-gubbar till kommentatorer ifrågasätter domslut och skapar känslan av rättshaveri hos de förfördelade. Det blir extra pinsamt när många av dessa kommentatorer inte förstår fotbollens fundamenta. Allt mer ofta visar dock spelare, tränare att det existerar en tydlig gräns mellan självständigt tänkande experter och de som sålt sig till en TV-kanals påbjudna dramaturgi. Ett bra exempel är Hammarbys  Serge–Junior Martinsson-Ngouali som trots CMore-gubbens upphetsade försök efter måndagens förlustmatch att skapa tvivel och förakt vägrade kommentera  hands-situation i straffområdet i slutsekunderna. Ofta förstår spelarena, även de före detta spelarna att det inte leder någon vart alls, mer än att skapa moraliskt ”snackisar”. Tränare och spelare har en betydligt mer mogen och seriös inställning till denna form av snuskig kriminaljournalistik vars förebild är direkt hämtad från utländsk boulevardpress: Var det inte ett rättsövergrepp? Hur känns det att domaren gjorde fel? Är du inte besviken, arg…?

Detta inträffar, vågar jag säga, efter i princip varje CMore match. Sällan är det dock så dramatiskt som vid mötet Östersund-Hammarby och därför är det också ett extra bra exempel på spelarens karaktär. Motsatsen är, i mitt tycke, Olof Lundh – han som skrivit en så pass bra bok om de andra dåliga sidorna av svensk elitfotboll. Han hade kunnat tillföra CMore etik och en kritiskt, granskande bevakning av svensk elitfotboll som annars nästan helt saknas. Istället är han ofta den som är mest frustrerad, den mest villige att vrida  frustrationens och slow-motion-reprisernas kniv ännu ett varv, ännu lite djupare in i en enskild domares lungor eller viftande avvärjande armar.

Visst är det märkligt, och tråkigt och olustigt? Varför kan man inte gå vidare och ägna sig åt det man är bra på? Varför inte uppträda som allt fler spelare och tränare gör? Varför, varför kan man inte bara släppa det?

PS Vi vann matchen med 2-1! 🙂

/Magnus Sjöholm, skribent, kapten i Författarlandslaget och målvakt i Gröstorps IF