Minnen och målvakter

Hej!

I Wien är jag ute och cyklar den här veckan. Är ändå nedbjuden av förlaget att läsa min essä/novell om minnen på stadsbiblioteket i Wien i morgon kväll. Den heter numera även ”Erinnerungen an Weltmeisterschaftsturniere”. Jag fick ett erbjudande att skriva om mina minnen av det österrikiska fotbollslandslaget för författare. Jag gillade det fast det var ju det där med minnet, jag mindes i princip ingenting, av just den matchen mot dem. Så det blev en text om minnen, berättare och målvakter, vi är våra egna elefanter men totalt likgiltiga för nästan alltid annat. Så liksom som minnen och målvakter hade titeln här kunnat vara möss och människor, eller målvakter…

Trevlig läsning/ Magnus

Ps Där är någon mindre korrigering i förhållande till bokupplagan, antologin Gegen den Ball

Minnen av en VM-turnering

Karl Ove hävdar bestämt att han minns allt. Allt. Inte enbart matcherna, resultaten och målskyttarna. Han kommer ihåg detaljer ur spelet, enskilda situationer vilka för evigt kan repriseras i honom när han så önskar. Han pratar gärna om Frankrike-Brasilien 1986 i Mexiko och hade säkert kunnat skriva en roman eller åtminstone en lång essä om just den matchen och dess dramaturgi. Bra litteratur, eller dramatik för den delen, måste erbjuda dessa plötsliga omkastningar och oväntade förändringar. Det som enbart bekräftar vår världsbild är inte enbart dålig litteratur utan närmast bortkastad tid såvida det inte sker i sociala sammanhang. Att ensam se en dålig TV-serie är inte detsamma som att dela upplevelsen med någon annan. Särskilt inte om det är tillsammans med någon som verkligen uppskattar detta utan uppenbar och omedelbar verkshöjd.

Allra helst ser Karl Ove dock Argentina. Han pratar sällan eller aldrig om Argentina men han älskar Albicéleste (Den ljusblå gryningen) i tysthet och med vad jag förmodar är en vördnad liknande den vi känner för en bättre författare än oss själva. Han gillar att deras fotboll aldrig är tillgjord eller flärdfull utan innehåller allt och endast allt det som själv definierar honom på planen. Han höll till och med på Argentina i VM-finalen 1990 då de enligt honom förlorade enbart på grund av en partisk domare som tog till alla medel; utvisningar, straffar, gjorde allt som stod i hans makt för att Argentina skulle förlora.

Karl Ove hävdar att han minns varje VM-turnering sedan han började titta, det var just på den i Argentina 1978. Det är som att han bär fotbolls-VM i sig likt en organism i kroppen, eller vice versa, dedikerat minnet.

Mina egna minnen är inte lika mångfacetterande, i alla fall inte av VM. Visst, jag minns 1978; det bleka vinterljuset, de förfärande små kortbyxorna, makalösa långskott och en kaotisk final som Argentina vann tack vare en domare som dömde irrationellt, som gjorde allt i sin makt för att hemmalaget skulle vinna samtidigt som han blundade för diktaturstatens orkestrerade ”våldstango”.

Det var mitt tredje VM, ett där Sverige och Österrike möttes. Jag vet att Sverige förlorade och att Hans Krankl, han som senare kom att spela i mitt Barça, gjorde det enda målet men det är allt. En kvarglömd siffernotis på vinden i fotbollshjärnan. Bättre minns jag då mitt eget ointresse, att jag inte brydde mig så mycket längre. Kanske berodde likgiltigheten på att Sverige redan var dömt att resa hem och att Krankls mål enbart bekräftade denna nationella men delvis även personliga förnedring genom ett hårt, flackt skott med vänster vrist i bortre burgaveln. Jag minns absolut inte hur målet gick till men var det inte så Krankl alltid brukade göra mål, med en snabbt pendlande vänsterfot och en vrist bortom all humanitet?

Det måste ha varit så. Den svenske målvakten Ronnie Hellström var en av världens tre bästa målvakter på den tiden men alltid lite sämre i bortre hörnan på grund av ett VM-mål han släppt in åtta år tidigare och som troligtvis plågade honom genom hela karriären.

Då minns jag mer av Sverige-Österrike på Ullevi 1973 när ”vi” överraskande vann 3-2 (i mitt minne vinner ”vi” medan Sverige förlorar). Jag kan visualisera de svenska målen och min egen, överraskande stora, lycka. Det där ruset som inte visste hur det skulle hitta ut ur en 14-årings kropp. Det var visserligen långt men ändå tämligen enkelt att springa in i en grupp av lagkamrater och trycka lite på axlar och skulderblad, lägga armarna om alla, skratta, le, ropa högt i kören av lycka men hur firade jag själv, ensam hemma framför den bruna TV-apparaten då Roland Sandberg tryckt in ett mål på halvvolley efter att Ralf Edström nickat? Ett kort skrik av tillfredställelse, glädjen i att förhoppningarna äntligen bekräftades och så genast, en ny ransonering av känslorna, ny förstämning. Kommentatorns aningen ljusare och nästan snubblande snabba röst som om även han, ensam i sin hytt med miljoner blågula TV-tittare, tvingas vara återhållsam med känslorna. Mantrat, det väldigt socialdemokratiska mantrat som styrde landet på 1970-talet, om att aldrig förväxla ”vi” med Sverige.

Edström är Sveriges bäste nickspelare genom tiderna, det uppstod alltid en behaglig förväntan när det kom bollar mot honom i straffområdet. Jag minns den pirrande värmen i kroppen. I övrigt inget fast jag och min bäste kompis hoppade upp och skrek av glädje och kramades när Edström ett halvår senare kvitterade till 3-3 på den då så fruktade Nepstadion i Budapest. Min far som lugnt satt kvar i sin TV-stol i någon slags småskalig, patriakal självbehärskning påstod senare att jag och Bengt-Göran gråtit.

Karl Ove påstår att han kan dela in hela sitt liv efter VM– turneringar i fotboll, ett liv i cykler om fyra år likt busshållplatser i livet. Han kan utifrån de olika turneringarna rekapitulera känslorna men även flickvännerna, kläderna han bar, musiken han lyssnade på e t c. VM är den hub med vilken hans huvud repriserar livet. Däremot har han aldrig sett någon VM-match på plats. Han föredrar att vara den helt avsides, ensamme TV-betraktaren och kanske är det därför han kan minnas så mycket annat än målen och känslorna de oundvikligen förväntas föda.

Känslorna hos supportrar, som Karl Ove, och spelare skiljer sig nog inte så mycket åt. Det gör däremot minnena. Som supporter, och jag syftar nu på klubbar som de enda verkliga lagen vilka fortfarande representerar något, är minnet än mer selektivt. Jag minns, för att nu ta två exempel, hur MFF besegrade Austria Wien vintern 1979 och hur de två år i rad nu slagit ut Salzburg ur Champions League tack vare surrealistiskt stor tur tacksamt understödda av motståndarnas hybris och arrogans. Supportern i mig minns publiksiffror, hur korven i pausen smakade. Jag minns mål klubbarna eller spelarna jag sympatiserar med åstadkommer men har förträngt alla de som släpps in. Fotbollsminnet kan förefalla logiskt och lite egocentriskt men är i själva verket helt fristående normala, logiska, altruistiska minnesprinciper.

Förmodligen är skillnaden mellan supportern och spelarens minne nästan lika stor som det mellan TV:n och läktaren eller målvakten och icke-målvaktens ihågkomster. Lite överdrivet romantiskt liknas målvakten ibland vid spelets berättare och det är sant så till vida att vi står där på avstånd och betraktar spelet, matchen. Många av oss kommenterar också händelserna därborta vid den relativa horisonten tyst i huvudet för att bevara fokuseringen och koncentrationen. Hjälper inte det får vi prata högt, är det publik är det ändå ingen som hör dig. Ju längre bort bollen är desto svårare är det att förbli fokuserad. Existensen som statist gör sig påmind. Skador och långa avbrott på flera minuter är ofta välgörande för utespelarna lungor men fatalt för målvaktens närvaro i matchen. Rollen som målvakt reduceras, du får sprickor och börjar betrakta matchen som ett skådespel du endast är publik inför. Det är väldigt, väldigt svårt att återuppta en berättelse som redan burits ut på bår.

Som spelare, som målvakt, minns jag några avgörande räddningar men framförallt minns jag mål jag släppt in. Jag minns faktiskt de flesta mål jag släppt in, till och med enskilda mål på träning, flera år senare. Det är alltid känslan i det där exakta ögonblicket då jag förstår att jag inte kommer kunna rädda och omedelbart tvingas acceptera min maktlöshet – en blixt av uppgivenhet drar genom kroppen. Allt jag ser i det ögonblicket; gräset, läktare, skuggor, andras kroppsdelar och hur jag just då, under kanske en tiondels sekund av acceptans försöker finna en rationell förklaring i det mitt medvetande omfattar. Som om det fanns någon. Teorin, min till världsbild gränsande teori om att ifall jag bara fick ihop detta pussel skulle jag aldrig någonsin mer behöva släppa in ett endaste mål rämnar. Tron på världsligt orsakssammanhang, logik och visuell konsekvens försvinner, tas över och våldförs av ljudet då bollen träffar nätet, då någon bakom min rygg river sönder ett tunt klädesplagg (på träning), av skriken, vrålen och det disharmoniska mullret från läktarna, splittrat eller fullständigt (under en match). Något har slagits sönder och det går aldrig mer att laga eller förneka. I dessa korta stunder av uppgivenhet är jag fullkomligt ensam och isolerad. Detta utgör även mitt minne, det korta ögonblicket mellan de konstruerade drömmarna och mitt livs oupphörliga försök att glömma och förtränga. Varefter jag utåt sett försöker få mina lagkamrater att motiveras och se framåt mot det andra målet, mot vår gemensamma uppgift medan jag själv egentligen bara tänker på att skuldbelägga och håna dessa offers övertro på mål som en slags obestridlig fotbollsmässig sanning. Varje mål är en ny lögn.

Be mig däremot inte redogöra för hur viktiga matcher gestaltade sig offensivt, vad som skedde utan mitt inflytande. Jag kommer ihåg resultat, ibland även vilka lagkamrater som gjorde mål även om detta är en källa till generande tystnad som undviks genom att jag ständigt betonar laget, kollektivet och inte enskilda, individuella soloinsatser. Om så efterfrågas kan jag säkert frammana en vag känsla av den glädje som liknar lättnad men be mig inte redogöra för några mål som mina lag har gjort – jag har faktiskt ingen aning ifall jag inte sett dem i på TV eller i en dator i efterhand. De mål ”vi” producerar fastnar aldrig på någon framträdande plats i minnet utan blandas upp med betydligt starkare sinnesintryck av färger, dofter, någon märklig obskyr arena, konstiga omklädningsrum, en domare från en annan planet samt att tacka en motspelare och verkligen känna ren tacksamhet för en gemensam upplevelse eller bara tvingas ta emot en framsträckt hand eller flyktig kram då man redan påbörjat bearbetandet av den aggressivt ekande tomheten inom sig som även är en lättnad. Den som är det egentliga resultatet av domarens tvåhövdade signal för full tid.

Jag är rädd för att fotboll, fotboll och minnen för en målvakt, i huvudsak består av dels ens egen match mot sig själv, dels hur pass ärlig du är i förhållandet till minnena, hur ärlig du är mot ditt ”jag”.

Som målvakt bär jag på många kristallklara, ofta lätt traumatiserade minnen av mål jag släppt in men borde ha räddat det vill säga i princip alla mål jag någonsin släppt in. Jag kan ännu, 35 år senare minnas alla de sex målen i detalj och som innebar att jag avslutade min seniorkarriär med hot, böner, rivna kontrakt och en känsla av att jag ville göra något annat i mitt liv än att förnedras offentligt (jag konverterade till vänsterback i en annan mycket mindre klubb). Jag minns ljuset, hur ena målgården saknade en del gräs alldeles framför det svarta hål där fyra bollar försvann i andra halvlek och att det var svårt att finna ett bra riktmärke, den referenspunkt jag använder för att säkerställa att jag befinner mig exakt där jag vill vara i förhållande till målet.

Denna förnedring som enbart är underordnad minnet av skott jag slängt mig efter, räddat och fått beröm för men samtidigt vetat att det var skott som hade gått utanför och att jag egentligen gjorde ett misstag som kastade mig och klistrade skotten. Jag minns det för självföraktet, för att jag gjorde ett dåligt ingripande i betydelselösa matcher som ingen varken förstått eller minns. Jag är en inte speciellt anpassningsbar och förlåtande fånge i mina egna fotbollsminnen.

Unna. Vad minns jag nu snart sju år senare av Unna och mötet Sverige-Österrike? Förutom att det var första matchen i en stor turnering i Ruhrområdet i samband ett Kulturhuvudstadsår. Att namnet på staden var märkligt och att vi var försvarande mästare, i Fotbolls-VM för författare. Jag minns att vi sista dagen spelade på den gamla arenan Rote Erde inne i Dortmund, jag minns genant och oursäktligt mycket av de två sista matcherna; dels semifinalförlusten mot Tyskland dels bronsmatchen mot Italien men från de inledande och bekväma segrarna mot Österrike och England i princip ingenting alls.

Om England och Österrike existerar så är det en signering: mitt eget namn jag skrev en gång för länge sedan i det som var min bok och som jag lämnade över. Jag tittade upp, log lite lagom försiktigt upp mot köparen framför mig  och frågade vad den personen hette som skulle ha boken. Jag minns aldrig namnen, sällan ansiktena men ibland det eventuella gaget och kanske platsen, bokhandeln där jag skrev och förmodligen läste först. Jag kan minnas frågor jag inte vill svara på och hur jag då alltid försöker att istället ge ett långt och smått förvirrat svar på varför jag inte vill svara på just den frågan – att vissa saker i författarskapet och skrivprocessen måste förbli mina egna och inte andras. De är alltför intima, det finns saker jag inte vill dela med någon annan än min förlagsredaktör. Nu säger man mig att jag en gång skrev ”till Österrike med hälsning Magnus Sjöholm” så jag gör det igen men jag minns inte mycket.

Jag minns hur vi förlorade mot Turkiet med typ 3-0 och var chanslösa. Att de ägde en forward med professionell överlägsen kyla vilken aldrig förföll till arrogans så jag kunde inte lura eller fresta honom att göra som jag ville. Vi förlorade mot Tyskland med 4-0 och då var fyra, fem spelare halv- eller helskadade. Ändå insisterade vår taktikansvarige på en hög backlinje och Tyskland fick 12-15 frilägen. Jag minns i detalj några av paraderna, och jag vet att jag slapp en otvetydig straff och kanske utvisning när jag fällt en tysk för att domaren tyckte synd om mig och att matchen då redan övergått till ett stadium av kollektivt lidande vs balanserad barmhärtighet. Jag minns bronsmatchen mot Italien väldigt väl. De två målen, mina överväganden och misslyckade beräkningar. Jag minns hur en italienare i början av matchen gick under mig när jag gick ut för att plocka ned en hörna och hur jag landade på ryggslutet och ångesten då jag var säker på att jag brutit ryggen, igen.

Jag försöker verkligen. Letar efter sinnesförnimmelser, kopplar vaga känslor till dessa men det är som en tabula rasa – där är absolut ingenting av värde. 5-0 blev slutresultatet, tror jag. Österrikes tröjor var så där milt röda, som om de tvättas alltför många gånger men ändå var nya. Fast tröjorna kan lika gärna ha varit vita och risken att jag försöker ställa mig in är så här långt kommen i berättelsen uppenbara. ”Vi” vann lätt, och snabbt. Jag hade få avslut mot mig men fick flera gånger springa bakom mål och hämta skott från långt håll som flugit högt över. Bakom nätet låg en skogsdunge och jag minns att det kändes lite läskigt att kanske behöva springa in där och leta efter bollen. Varför? Troligtvis för att när jag var liten och stod i mål i trädgården med pappa och storebror som motståndare innebar ett skott över den tänkta ribban att jag fick följa efter bollen över staket, hoppa ned, kasta över bollen och sedan klättra upp på andra sidan vilket var svårt. Mer är där inte att minnas, det lätta obehaget av att tvingas ta hand om andras misstag. Tyvärr. Att minnas fotboll, framförallt min egen fotboll är kanske det som får mig att speglas i världen. Att det är mina egna tillkortakommanden som skapar ihågkomsten, inte andras liv. Mig veterligen spelade Thomas Bernhard aldrig boll men han hade absolut kunnat hantera rollen som målvakt.

När Karl Ove väl började skriva sin självbiografi var det tänkt att den skulle heta Argentina för att han bekände sig till att denna kompromisslösa begeistring och hänsynslösa energi där liv och lek möts. Så väl i texten, som i kroppen då den sprang omkring på de malmöitiska korpfotbollsplanerna likt en lång, skäggig, skandinavisk Ricardo Villa.

När tryckningen närmade sig tyckte förläggaren att titeln var alltför vag och otydlig eftersom böckerna i dennes ögon inte alls handlade om Argentina. Då beslöt Karl Ove att vara ännu tydligare och döpa sin självbiografiska romansvit till det som på norska betyder min fotbollsmatch, Min kamp – 4 000 sidor minnen av hans alldeles egna VM-turnering.

/Magnus Sjöholm