Fotbollens lycka och olust

Ena laget hade ofattbar tur, det andra plågades av otur och två synnerligen dåliga, individuella beslut tagna av Norrköpingsspelare i slutsekunderna. Det var den stora skillnaden mellan Norrköpingstränaren Håkan Ericsons lycka och misslyckande, mellan guld och pinsamt avsked. Utifrån resultaten berättar nu sportjournalisterna historien och sätter sig till doms. De är inte lika taskiga nu som de var hyllande för två år sedan men nästan. Mellan raderna kan man läsa om Jante.

Håkan Ericson var när han tillträdde Sverige kanske sämste tränare någonsin, rent statistiskt. Nu är han besviken att han inte fick bli förbundskapten för A-landslaget. I en tidning siktar han på en allsvensk karriär, i en annan ”ligger vägen öppen”.

Jag tycker det hela är lite tragiskt och är rädd för att denna karriär inte slutar här utan enbart kommer öka i tragik, oavsett ifall Håkan hamnar i AFC Eskilstuna eller Linköpings damlag. Å andra sidan har han fått sina ”15 minutes of Fame”, har fått uppleva något fantastiskt, och skrivit en rätt kass bok – kanske borde Håkan Ericson vara nöjd med det?

Ps Lägg där till att Håkan utsåg före detta Norrköpingsspelaren Kristoffer Olsson till Sveriges mittfältsnav – och att denna visade sig lika naiv och omogen som vanligt. Så Mattias Lindström fick rätt till slut, Kristoffer Olsson vek ned sig, förlorade närkampen, slog ännu en redan arrogant passning helt fel. När han skulle leda försvann han helt. I det perspektiv känns U21-EM 2017 som slutet på en epok, för Norrköpings talangutveckling.