Gillar Simon Banks formulering om att Pia Sundhages landslag är ”bra på att vara dåliga och dåliga på att vara bra”. Alltså ungefär det jag häromdagen sammanfattade som catenaccio-fotboll. En destruktiv variant som var aktuell i herrfotbollen för 50 år sedan enkom eftersom anfallsspelet var så underutvecklat och individuellt.
Detta står i bjär kontrast till alla lovorden som östs över samma landslag. Min egen sportchef på Corren, Per Bergsten, skrev ungefär samtidigt en oerhört positiv krönika som gick ut på att detta mästerskap visar hur mycket damfotbollen utvecklats (minus den ryska målvakten).
Jag tycker tvärtom (förutom vad gäller den ryska målvakten som var duktig på att göra TV-räddningar men som faktiskt inte behärskade fundaments vad gäller spelt i luften). Att ett lag som det svenska spelar så destruktivt kan ha så stora framgångar visar hur lite den offensiva, konstruktiva fotbollen har utvecklats. Tycker Sverige-Tyskland var ett lysande exempel på det och matchen mot Ryssland visade hur sårbara Sverige var när man inte försökte vara enbart destruktiva.
Holland har utmålats som en skräckmotståndare. Är inte numera alla motståndare det?
Om damfotbollen får mer rättvisa resurser kommer den säkert utvecklas väldigt fort just nu är den 50 år efter herrfotbollen.
Lämna ett svar