Catenaccio och Ralf Edström

När jag efter EM:s första 0-0 match skrev att detta inte borde vara ett svenskt ”Halleluja” så som den aningslösa,  fotbollsokunniga (alternativt partiska eller reklamfinansierade) delen av media framställde det som hade jag mer rätt än vad jag var rädd för. Jag skrev att de länderna med de bästa spelarna (Tyskland och Frankrike)  inte kan utnyttja sin individuella talang mot lågt stående försvar eftersom det offensiva, kollektiva, spelet är så underutvecklat i damfotbollen. Eftersom ingen av favoriterna gick ens till semifinal tycker jag att min analys hade en poäng.

Sedan dess har 0-0-matcherna staplats på varandra. Danmark gör nästan exakt samma resa som Sverige gjorde i OS – genom 0-0 och straffar spelar man sig till final där man förlorar.

Nu spelar inte danskorna lika destruktivt som Sverige men det är oerhört tydligt att taktiskt sätt är damfotbollen i många delar på den nivå som männen var på för 50 år sedan. Inte helt men det naiva, individuellt baserade anfallsspelet är exakt det samma.

Det lönar sig att parkera bussen eftersom anfallsspelet är så löjligt outvecklat. Österrike, Danmark och England går vidare till semi utan att ha ett metodiskt anfallsspel och de stora länderna med individuellt framstående spelare kan inte utnyttja sin överlägsna teknik mot ett samlat försvar.

Jag ska ge ett förslag till de som jobbar med damfotboll, spelarutveckling och taktik. Det låter förmätet men eftersom nästan inget hänt på det här området inom damfotbollen som måste jag lyfta frågan.  Och det kommer delvis från min egen uppgivenhet när det gäller att kolla på damfotboll. Väldigt ofta tröttnar jag eftersom spelet är så underutvecklat. Och jag tror verkligen inte att tjejerna medvetet skulle vara så reaktionära att de vägrar träna vissa moment.

Ett stark bidragande skäl till att det ibland är så frustrerande att se damfotboll är för att det helt och hållet definieras av spelet längs marken. Kommer det höga bollar, vilket det ganska ofta gör eftersom man tjongar så mycket så kan allting hända – och händer.

Ingen av målvakterna i semifinalen var över 175 cm. Den ena oerhört klen, den andra raka motsatsen men hennes fysiska övertag gav henne en del pondus. Hon förhindrade att Österrikes långa tjej fick stå och nicka in bollarna. Hade de haft hörn och frisparksvarianter i luften för henne lika fantasifulla som de längs marken hade de varit i final nu. Danmarks överlägset bästa nickspelare var den även i övrigt väldigt duktiga och sevärda Nadim. Hon hade bra teknik, både var gäller upphopp och nickteknik men är typ under 175 cm. Hon kommer aldrig högre än att Hedvig Lindahl kan stå på marken och plocka bollarna över henne.

Sverige gör nickmål genom att motståndarmålvakterna inte vet hur, eller vågar, att boxa bollen. Att de inte synkar sina rörelser med försvararna att tekniken att nicka är så bedrövligt eftersatt. Och när nästan ingen kan nicka är det mycket lättare att nicka bort en boll än att placera den mot mål. Hope Solo ansågs länge vara världens bäste målvakt men det enda hon var bra på var a. att slänga sig snyggt. B. mod – hon var inte lika rädd som de flesta kollegor och c. hon kunde tajma sina upphopp med armarna eftersom hon säkerligen spelat mycket basket och visste hur man gör en layup.

Ifall jag var ansvarig för annat än målvakterna skulle jag börja leta långa, stabilt växta tjejer i lägre tonåren och göra dem till centrar och mittbackar. En tjej som både kan hoppa och har nickteknik hade dominerat luftrummet lika extremt som när Ralf Edström kom fram i början av 1970-talet. Det är sex år fram till 50-årsjubileet av hans stora genombrott mot Sovjet på Råsunda. Tänk om Sverige kunde fira det med en tjej av liknade kaliber.

Konsekvensen av att ett lag hade haft en bra farlig huvudspelare är att man måste spela mindre kompakt. Idag ser det ofta ut som rugbyns klungspel när tjejerna spelar lågt försvar. Det är därför en del mål görs på andrabollar INNANFÖR STRAFFOMRÅDET – tjejernas försvar är kompakt, likt en klunga. Alla tittar boll. Ett mer varierat anfallsspel skulle innebära att försvarsklungorna upplöstes, skingrades och varje enskild offensiv spelare fick mer utrymme och plats att göra det som de är bra på.

Det måste bli framtidens damfotboll för som det nu ser ut kommer innebära dess död.