Idrottens ”party crashers”

Vanligtvis gillar jag idrottens ”party crashers”. Som när spanska fotbollsförbundet lade Copa Del Rey finalen på Real Madrids hemmaplan så att de kunde paradera hem titeln på sin 100-årsdag. Så vann, totalt otippat, Depor matchen. Dessutom rättvist. Det är 15 år sedan och jag ler fortfarande åt minnet av Los Galaticos trötta, uppgivna, helt tomma ansikten.

Usain Bolt skulle avsluta sin fantastiska karriär med ett sista guld i London, kolonialmaktens huvudstad, Imperiets hjärta. Den stad dit så många av hans landsmän tvingats eller p g a av ekonomiska villkor halvt frivilligt flyttat.

Usain får en osedvanligt usel start och har inte längre samma explosivitet. Han är sist ännu vid 75 meter och blir bara trea. Helt OK med mig om det inte var för att Justin Gatlin vann. Han är äldre än Bolt och har två gånger varit avstängd för doping. Det är ytterst troligt att han även den här gången är dopad och alltså förstör festen genom att fuska.

Att han sedan knäfaller fram Bolt och bedyrar sin högaktning är ungefär som att spotta på legenden och sedan torka bort det och säga förlåt: jag menade inte att vinna. Jag dopade mig bara för att ta en medalj…

Friidrotten fick uppleva exakt det farväl den inte ville ha. Friidrott är en suspekt sport och kommer att så förbli. En elitidrott jag älskat så innerligt men nu enbart känner förakt och avsky inför. Trots alla fina svenska, odopade pojkar och flickor…