Redan staty?

1-0 med bilagan hemma mot Baskemölla. En seger och en match så skön att jag har svårt att beskriva den.

Vaknar morgonen efter första fotbollsträningen på elva månader. Är s t e l. Är fruktansvärt stel i nacke, axlar och vissa lårmuskler. Har ont i fötterna, när jag väl kommer upp på dem. I söndags gjorde jag comeback i Gröstorp i b-laget mot Baskemölla och höll nollan – utan träning. Stod rätt, hade tur och läste avsluten. Vi vann, tack vare ett mål i tredje minuten och i andra halvlek spel med till slut blott nio man. i kraftig vind. Det blir inte lättare för en ovan målvakt att taijma luftspelet i en nästan kulingstark västvind.

Han som hade ett avslut i stolpens insida spelade i svarta glasögon och var eftermatchen klädd i ett träningsställ med Madridmärke – gjorde mig extra upprymd. Nästan så att jag ville gå ut i kalsongerna och berätta vem som vann matchen i matchen för redan i halvtid sa jag till honom att i min ålder väljer man att enbart slänga sig på bollarna som skulle kunnat gå i mål.

Igår var något helt annat, och tuffare. Och det märktes att jag inte slängt mig på länge – min teknik är superdålig. Tar ingenting, kommer inte ned på några skott men gör några bra fotparader – på en hel träning. Jag ser det som en utmaning – att lära kroppen fallteknik igen.

Men axeln höll i söndags och den höll i går – det är det viktigaste. Det enda viktiga just nu. Det är den artrosaxel alla sagt omöjliggjorde vidare fotbollsspel. Jag skulle helt enkelt tänka bort det, sa alla medicinska experter. Istället har det varit min drivkraft. Under sommaren i Linköping har jag lagt på mig tre, fyra, kilo muskler (huvudsakligen axlar, rygg och bröst) och gått ned två, tre kilo i vikt så egentligen har jag tappat sex, sju kilo på att rehabträna och äta bra. Jo, fortfarande choklad och rödvin och vitt surdegsbröd varje dag men inte så mycket annat fett och kolhydratrikt.

Sedan jag kom hem i fredagskväll har jag kört ett rehabpass på Kockum varje morgon. Plus cykling och velodrom, plus match, plus yoga och fyspass och plus gårdagens träning. Nio pass på fyra dygn. Men det är inte musklerna jag är trött i utan det är den plötsliga fotbollsträningen och yogan som aktiverar förslummrade muskelgrupper, leder och skelett jag liksom glömt bort, sedan 18 september 2016 då Blentarps mittback sparkade sönder mitt skulderblad som for upp i axeln.

Nu skall jag cykla till Kockum i den fina, varma sommarmorgonen, köra rehab med lite nya övningar och så blir det spinning med Farbror Rickard i kväll – det har jag inte gjort sedan i april. Så det blir garanterat fler morgnar den här veckan då jag får rulla ur sängen och snåla med stegen för det gör så jävla ont att sätta i fotsulorna – jag sprang ju igår, på träningsplanen. Springa – jag kan egentligen inte det länger och det har jag inte heller försökt sedan den där lördagseftermiddagen för snart ett år sedan. Det går men gör ont. Fast är man bara tillräckligt fokuserad så förtränger man smärtan medan man springer. Lärde mig i förrgår att enligt MTT (medicinsk träningsteknik…) ska man köra stenhård rörelseövning (beroende på ålder och tränad kropp) i tre minuter för att aktivera endorfinerna. Sedan kan man göra en massa saker utan smärta i cirka en kvart. Allting, liksom i själva livet, kommer liksom efteråt – både smärtan och lyckan…