Gnälliga sponsoravlönade journalister och den proletära fotbollspubliken

En fotbollssupporters normaltillstånd är det av ångest, otålighet och besvikelse. Ibland bryts detta livsmönster av önskningar, drömmar och ren galen lycka för att sedan omedelbart, typ de 30 sekunder senare då repriserna slutat och jublet lagt sig, återgå till ett oroliga tillstånd av tvivel och massor av kletiga, dystopiska föreställningar. Det är därför vi sjunger, för det hjälper att lindra ångesten. Det är detta som utgör njutningen av att vara fotbollssupporter det vill säga ingen alls. Vill du se mål gå på handboll, blir du kåt av att se män som slåss ska du gå på hockey eller boxning men vill du känna hur det känns att leva på riktigt så skrik och sjung dig hes till en 0-0-match i oktober.

Sjunger man inte är det för att man placerat sig bland andra som inte sjunger och då får man skylla sig själv. Eller så har man anammat andra strategier för att lindra skiten. Fotbollssupporter är inget man väljer att bli utan något man är. Antingen fattar man det, accepterar detta existentiella kall det innebär att lägga ens surt förvärvade pengar, surt förvärvade hjärta och ännu mer sargade själ i händerna på elva unga män som behandlar ditt offer med fötterna. Antingen fattar man eller så är man malmöitisk fotbollskrönikör.

Jag har skrivit den här texten ett par gånger nu och varje gång slutar den med personliga omdömen och påhopp som kanske inte är direkt straffbara men under alla omständigheter kränkande. Så det blir så här istället:

Jag anser att fotbollssupportrar i princip alltid ska få gnälla. Jag anser också att fotbollsexperter i princip aldrig ska gnälla på supportrar om det inte är för att de förstör matcher, skriker ”hora”, förnedrar allvarlig skadade spelare eller snor en banderoll så att det leder till att 170 relativt vuxna män arresteras och tiofalt fler blir så rasande att de glömmer tid och rum. DÅ har man rätt att gnälla på supportrar men aldrig annars för det ligger i själva rollen, att man satsar så mycket men återbetalningen sker endast i en pokal inlåst nånstans och en massa pengar som du som supporter satsat och aldrig får se röken av igen.

Vissa supportrar har mindre anledning att gnälla än andra. Real Madrid supportrar kan vara lyckliga över alla titlar och vinster över Barça men 2-2 hemma mot Valencia svider. Delvis kan man faktiskt gnälla på Cristiano Ronaldo och Sergio Ramos som är avstängda för att deras egon och hybris är större än deras klubbhjärta. Tar man av sig tröjan för att visa sina muskler, och bygga på ens varumärke och det leder till att man förlorar viktiga poäng förtjänar man inte enbart hån utan också fjärdrar, tjära och en pinne.

Brommapojkarnas 1-5 (minst) hemma mot Falkenberg och två man som när matchen är avgjord tar röda kort och blir avstängda så de inte kan vara var med i det som borde vara revanschen – hur gnälliga får de supportrarna vara nu? Trots en fantastisk säsong?

Och Arsenalsupportrarna som ser deras lag slås i spillror och förnedras för att klubbens ledning inte var vett och mod att sparka Arséne Wenger – hur gnälliga får de vara? Dessutom ska ledningen nu sälja en av klubbens få riktigt stora talanger till en konkurrerande klubb. Grattis!

Då är ändå ett par av dessa ovanstående klubbar sådan som vunnit stora mästerskap, som vinner stora ligor och får spela stora matcher varje år. Tillskillnad från Malmö FF vars senaste stormatch var 0-8 mot Real Madrid inför ett par tusen nedresta fans. Supportrarna betalade stora summor för att få uppleva stolthet och lycka och så får de uppleva hur deras spelare skiter i det och låter sig förnedras. Fast supportrarna fick ingen bonus på hundratusentals kronor för att ställa ut skorna på Santiago Bernabeau eller några veckor tidigare i ”hemmaborgen” då man förlorade med var det 5-0?

Malmö FF är en klubb som är överläget rikast, kan köpa alla svenska spelare de vill ha, som har en stor, trogen och generös publik och supportrar och vars enda givna mål, förutom att jogga hem allsvenskan, i år var EUROPA! Och så åker man ut mot Vardar från ett litet ex-jugoslaviskt land jag redan glömt namnet på. På grund av slarv, arrogans och brist proffessionalitet på alltför många händer och fötter. De enda som var värda att avancera till nästa omgång var supportrarna, de som tillskillnad från alla andra, inklusive från sponsorer och från de journalister som får betalt av sponsorerna för att skriva klubbpositiva texter.

Istället. Som tröst för fansen försöker då spelarna blidka besvikna supportrarna genom att säga att revanschen är att de ska vinna alla återstående matcher i allsvenskan. Det blir ett mantra alla spelare upprepar inför TV-kamrorna. ALLA. De lyckas även vinna en match mot Djurgården där de har så mycket tur att de förmodligen kommer ha otur resten av säsongen bara för att jämna ut ödet. Och sedan visar de sin stolthet för klubben genom att prestera årets sämsta match mot seriens i särklass sämsta klubb och följer upp det med vad som sägs vara revansch på hemmaplan inför fullsatta läktare mot en historisk motståndare men misslyckas igen. Och på ett ganska provokativt sätt för Blåvitt hade kunnat göra betydligt fler mål i första halvlek. Och som grädde på moset: den arrogante, hybrisstinne, nyligen långtidsavstängde lagkaptenen återvänder och får förtroendet (läs ”tar”) att avgöra matchen på straff men visar återigen sådan arrogans och förakt för motståndare att han slår en av allsvenskans sämsta straffar genom tiderna. Och har inte ens vett att be om ursäkt efteråt utan säger att han ( ”han”) fick revansch genom att nicka in en boll cirka en meter från mållinjen. Inte ”vi”, ingen ursäkt, inget utom ”jag”.

Och sedan skriver Ole Törner att MFF-supportrarna inte borde gnälla och hyllas för det av ständigt lojala himmelsblå xxx som kanske har säsongskort på sittplats för att de inte fattar bättre och aldrig sjunger annat än hymnen. Detta gör mig extra ledsen, och förbannad, för Ole har varit en av de få svenska fotbollsjournalister jag verkligen har respekterat, det vill säga läst. Nu gick han över gränsen och anslöt sig till den stora skaran av offsidesittande malmöitiska supporterjournalister – de som alltid försvarar klubben. Det är bedrövligt men så är det också 2017, en skitsäsong även i ett globalt perspektiv!