Död och lycklig – filmen om mordet på Björn Borg

Skräcken. Medan förtexterna rullar, några få vita ord mot en kolsvart botten, tänker jag på ett jagat djur. Björn Borg skulle vinna sin femte raka Wimbledontiteln och bli historisk. Han var ett plågat villebråd, en trofé samtliga världens tennisspelare ville ha på väggen och samtidigt någon alla andra; journalister, grannar och miljoner tjejer och beundrare ville komma nära, röra, beröra. Alla  utom en mörkhyad barista på en tom bar i Monaco. Då ler Björn Borg, Han kommer inte göra det igen förrän i filmens sista scen.

”Borg” handlar huvudsakligen om detta, hur Björn Borg inser vad det innebär, vad det krävs psykiskt.  Är han verkligen så stark? Han tvivlar och än mer förödande är insikten att när han förlorar en matchboll i Wimbledon kommer hans karriär vara över. Han vet att han aldrig kommer att kunna motivera sig tillräckligt i framtiden för att nå samma position.

Tidigt förstår vi också att jägaren är allting som Borg inte är. Filmen är den perfekta tvekampen mellan arbetarungen och överklassonen. Mellan den kylige högerhänte baslinjespelaren och denne vidunderligt tekniske vänsterhänte virtuos med det galna temperamentet. Tänk Rocky Balboa mot det sovjetiska monstret.

Borg är en gastkramande thriller som rekonstruerar ett brott som aldrig fullbordas förrän i eftertexterna. John McEnroe, han som har haft fienden som idol, försöker döda Borgs karriär men misslyckas och tappar femte set i Wimbledonfinalen 1980. Det skildrar med exakt samma dramaturgiska principer som ”vanliga” actionfilmer –  en 20 minuter lång, hisnande bolljakt i ursinnigt tempo som hjälten mirakulöst överlever.

När sedan eftertexterna rullar, när man berättar att Borg förlorade finalen året efter och samtidigt visar en svartvit bild på de båda leende, ätandes gemensam frukost vid en poolkant tänker jag på en annan av Sveriges kontroversiella 70-talsikoner, även han ung, utmanade, snygg och framgångsrik i sitt gebit, dessutom lika ensam och jagad som Björn Borg.

När Clark Olofssons bankrån på Norrmalmstorg gick fel tog han och medhjälparen (helsingborgaren Janne Ohlsson) gisslan. Minst en av kassörskorna i bankvalvet blev kär i Clark under dramat och detta kom att i fortsättningen kallas ”Stockholmssyndromet”.

Frukostbilden antyder är att de är ett par, nästan intima, historiskt oskiljaktiga. Björn Borg kom verkligen att tycka väldigt mycket om den unge äregirige som befriande honom ifrån hans lidande med glorian och hedern i behåll precis som att John McEnroe kom att djupt beundra och respektera den ende i tennisvärlden som tyckte om honom – han som utan tvekan var bäst men aldrig älskad, inte ens av föräldrarna.

Skulle kunna skriva en bok om filmen, så pass bra och välgjort är denna rekonstruktion av ett mord i sportmiljö. Utan någon som helst tvekan den bästa filmen om sport som jag sett. Man brukar säga att det som utmärker de riktigt stora, framgångsrika fotbollstränarna är dels deras nördiga noggrannhet, dels att de ser alla i laget och truppen.

Låt mig bara berömma den utomordentliga regiinsatsen, att manus är både välskrivet och dubbelbottnat – här finns mycket mer att upptäcka än det vi ser. Miljöer och roller har i detalj givits en nära nog perfekt tidstrogenhet. Skådespelarna är fantastiskt duktiga men mest överraskar nog 14-årige Leo Borg som sin pappa i samma ålder. Ingen stor roll i filmen men han agerar ändå både som ilsken förlorare och tystlåten vinnare så ett oerhört övertygande sätt. Liksom hela filmen övertygar, från förtext till eftertext, till och med alla bollkallarna har fått cred med egna namn. Jag kan mycket väl tänka mig att de båda relativa rookisarna, regissören Janus Metz och manusförfattaren Ronnie Sandahl, blir en filmvärldens motsvarighet till Conte och Mourinho.

”Borg” får Maxtiotår!