”När lagkaptenen tvingas vinka fram lagkamraterna och be dem att trots allt försöka vinna matchen vet man att något är galet i klubben…”

Det allra roligaste ( och mest tragiska, mer sorgligt än själva förlusten) var att vid Sarfos frispark ville ingen MFF-are gå in i straffområdet och göra mål på en andraboll utan alla, utom de två i muren, stod kvar och väntade långt bakom bollen. Så Rosenberg fick vinka fram dem – det har jag aldrig någonsin tidigare sett i elitfotboll. Vinka och ropa för de verkade uppenbarligen tveksamma till att försöka göra mål på fasta situationer – kanske är det där med fasta situationer redan traumatiserad, oavsett vems fasta det är?

Ett lag så fruktansvärt desorienterat och arrogant att man vill stå kvar och kollar hur frisparken slås, vid ställningen 1-1, istället för att försöka vinna matchen är sensationellt. Och att det inte är tränaren utan lagkaptenen som tvingas be lagkamraterna att åtminstone se ut som om de försökte vinna matchen. Bara den händelsen i sig är vore värd en utredning av ”den europeiska matchfixarmyndighetens kontrollkontor”: Inte för jag tror det var fixat men för att nästan citera Hamlet (den fotbollsbloggare jag känner mig mest befryntligad med): There’s something rotten in the state of MFF.

Nu har vi ju den malmöitiska fotbollspressens ord på att vi inte ska gnälla utan hålla käften och svar nöjda med att leda allsvenskan men åtminstone jag tycker att det borde åligga en tränare att formera oc dirigera laget när de inte gör som de borde. Vilket gör att man måste fundera lite Magnus Pehrsson roll, ansvar och ledaregenskaper.  Eller har han, liksom dansken för ett år sedan, snabbt förvandlats till en marionett och docka som endast gör något när Daniel Andersson och de andra genuina MFF-ledarna rycker i trådarna?