När ska svenskar börja fatta att ÖFK faktiskt är så här bra, på Jämtkraft Arena?

Läser på flera fb-sidor om hur självutnämnda svenska fotbollsexperter dissar Hertha Berlinspelarnas insats. Så jag kan inte låta bli att undra vad tyskarna gjord så fel, jag såg ju inte själv det. På vilket sätt var de inte förberedda på Östersunds taktik? Vad hade de kunnat göra bättre och annorlunda, rent taktiskt?

Får inga svar. Det är lätt att dissa i tron att Östersunds storhet och framgångar bygger på de andras lagen misstag.  Det går kanske att diskutera på bortaplan och naturgräs men hemma på Jämtkraft Arena är ÖFK väldigt, väldigt bra på två saker.

I andra halvlek hade väl gästerna typ 65 % av bollinnehavet och de kämpade verkligen på min skärm men ÖFK försvarade sig väldigt bra. De är lika bra på att försvara sig lågt med hela laget som de är sårbara när de ligger på och har en hel planhalva hem till Keita. Så åter till tyskarnas alternativ, vad skulle tyskarna ha gjort istället?

De var fullkomligt överlägsna första kvarten och borde gjort minst ett mål, kanske två. De jobbade stenhårt med att förstöra ÖFK.s passningspela genom att trippla på Bachirou varje gång han skulle få bollen. De låg lågt  och kompakt i första halvlek, då ÖFK hade bollen.

Hertha slog massor av höga inlägg mot ett stark välcentrerat försvar i andra. Dessutom hade de ju inga bra offensiva huvudspelare. Jag tror att dissandet av motståndarna är ett uttryck för dålig förståelse av fotboll. Att man bara har svårt att uppskatta hur oerhört bra ÖFK:s mittfält är på att med snabba passningar och mycket rörelse faktiskt spela bort de flesta lag. På långsamt gräs har de inte alls samma fördel och är ganska mänskliga men på plast är de kungar.

Jag tror också man kan förklara en stor del av de ofattbara framgångarna med att ÖFK har spelat ihop länge och har ödmjuka spelare som inte har behov av att hålla i bollen utan hela tiden löper med vetskap om att de därigenom förr eller senare får tillbaka bollen. I princip är det ingen spelare som dribblar när han har passningsalternativ (speciellt nu när Darjan Bojanic återvänt till HIF) – det är unikt. Och här tror jag faktiskt att kulturprogrammen kan ha spelat en viss roll. De har stärkt kollektivet och samtidigt fått spelarna att vara mer modiga än de någonsin kommer vara på en fotbollsplan. Har man en gång lärt sig lämna trygghetszonen och vågat vara sig själv på en teaterscen så är det mindre svårt att göra samma sak som fotbollsspelare, mot världslag,  på en fotbollsplan.

Fast utan graham Potters noggrannhet, ödmjukhet, fantastiska förmåga att utveckla mediokra spelare och goda analyser hade ÖFK varit kvar i Superettan. Potters enda svaghet är i mitt tycke att han ger alltför många spelare alltför stort förtroende, som mot Kalmar förra helgen. Fast på sikt så lönar säkert även det.

Det finns kanske två eller tre allsvenska tränar som hade kunnat ta upp ÖFK i allsvenskan. Med resten av tränarkåren hade ÖFK fortfarande varit ett mittenlag i Superettan.  Det är dags att sätta ord på miraklet Östersunds FK.