En kort diskussion om min självbild ( apropå ÖFK-Athletic Club)

Har i veckor gått och laddat för ÖFK-Athletic Club. Såg dem (med koncentration) mot Sevilla i lördags och hade tänkt engagera min vän och Athletic Club-supportern Svend R.  Hade tänkt skriva en blogganalys av baskernas spelare och taktik.

Men i förrgår fick jag så ett sms som omkullkastade allt och ledde till en kort intern diskussion om min självbild. Medverkande var den romantiserade men rätt naive fotbollsmålvakten och den helhjärtade ÖFK-supportern. 58-årige Magnus Sjöholm var moderator och inte helt bekväm i den rollen.

”Gröstorps nye tränare, och assisterande, möter spelarna i klubbstugan på torsdag kl 19.  Vi planerar/diskuserar försäsong, träning, träningsmatcher med mera.”

Ungefär så stod det och jag tänkte ”ähhhhhhhh”. Min andra tanke var att någon skämtade med mig men att ha mig i Simrishamn kl 19 i kväll utan möte hade varit ett lite väl grovt skämt.

Bristen på respekt för svensk elitfotboll och svensk fotbolls vackraste lagspel är kanske inte på den nivån jag skulle önska men…

Vill jag i första hand vara supporter eller spelare?

Vill jag grilla fisk i olivolja och vitlök och skölja det med en Rioja i TV-soffan eller sitta på ett Pågatåg i sammanlagt cirka 4 timmar?

Det är väl klart att jag väljer det obekväma, i många ögons löjliga att fortfarande se mig och min kropp som ett tandempar i utveckling. Det ju därför jag pendlar till Köpenhamn och pluggar till PT – för att jag tror jag kan utvecklas och förändras, för att jag tror jag kan lära mig mer på Pågatåget ( tentaplugga)  än i tv-soffan.

Så beslutet var ganska enkelt. Välj aldrig (eller undvik åtminstone) den lätta vägen för den kommer aldrig att erbjuda dig det som den andra garanterar – motstånd, svårigheter, förluster men också strid, styrka och mod:  kort sagt allt det där vi annars sammanfattar som ”liv”.