Återigen AIK och jag minns varför MFF förlorade 15 år av framgångar

Hemma mot AIK. Jag hade aldrig suttit på huvudläktaren på Stadion utan pappa, på en allsvensk match. På försäsongen kunde man gå in där gratis och nu, på grund av konkurrens med grannen hockeyn och att det var en sen lördagsmatch, släppte MFF in alla på huvudläktaren för ståplatspris. Mot AIK.

Det var jag, Håkan, Widde och Morgan Alling. Vi var ganska ensamma där på huvudläktaren. Det var sommar, vackert väder, tyst och runt 1500 åskådare. All öde betong gav ett sjaskigt, grått och  motbjudande intryck. Det ekade skämmigt när domaren blåste igång. Det var misstänksamt tomt framför korvförsäljarnas burar under läktaren och dess vackra terrass med utsikt över stadionområdet och hockeyarenan bortom Baltiskan där det var svart av folk och bilar. Det var lätt att känna avundsjuka, det var lätt att känna att något var fundamentalt fel när det inte var kö till korvförsäljningen i halvtid. Det låter konstigt men så var det då, i början av 1990-talet på den allsvensk match mot AIK.

Jag tror MFF förlorade. AIK var bättre och jag minns inte att jag, den ende som höll på MFF eftersom de andra var Gaisare och ÖIS-are, blev speciellt besviken. Det fanns under många år på 1990-talet en inte fullt så engagerande struktur i MFF. Man gick på match, hade allt mer begränsade förväntningar och blev ofta besviken. Det var strax efter alla guldåren och den fantastiska generationen som försvann och som nästan alla blev VM-bronsmedaljörer 1994. MFF blödde.

Det gick så långt att när Sydsvenskan de här åren i början av 90-talte fick en ny sportchef som i sin första emotsedda krönika föreslog att MFF skulle släppa in alla åskådare gratis – för att kunna konkurrera med hockeylaget om underhållningen och korvförsäljningen. Och publiksiffrorna. MIF hade ju fullsatt, cirka 5500 åskådare på varje match och MFF var avundsjuka.

Det tog 15 år, Zlatan och ett stålbad i Superettan för att återkomma till den plats MFF alltid ska ha i svensk fotboll och när nu MFF ska fira det senaste guldet på Stadion mot AIK, inför lite drygt 20 000 sjungande och vilt hejande åskådare kan det vara bra att påminna om varför det gick så illa, i Malmö FF.

Det handlar i första hand inte om spelarna utan om ekonomin och hur MFF styrdes. Idag varken syns eller hörs styrelsen utan är det någon som säger något är det Daniel Andersson. Då hade Hans Cavalli-Björkman ett direkt och stort inflytande på allt som gjordes och sades. Inklusive vilka som skulle spela och inte spela. Mot AIK.

Han hade varit en väldigt driftig och duktig ordförande på 1970-talet. Nu satt ”Gudfadern” på klar tilläggstid och såg ännu till att ingen kunde utmana honom.  Bland annat genom att knyta en rad ja-sägare och dåvarande Malmöpotentater utan fotbollskunskaper till styrelsen. Jag minns ett årsmöte där Kvällspostens allmänreporter försökte få svar på vart pengarna försvann från föreningen och HCB förde fram sin vän chefredaktören på Arbetet Lars Engquist som inte gav några svar utan istället hånade och förlöjligade Mikael Ölander och Kvällsposten. Medan Kvällspostens därstädes när varande sportjournalister och (det stora flertalet medlemmar) skämdes och tyckte att deras kollega borde hålla käften och inte stöta sig med HCB och MFF. Reporterns frågor drunknade i medlemmarnas buade. Det är ett av mina allra mörkaste MFF-minnen.

HCB plockade tillbaka  en gammal tränare vars bästföre-datum gått ut ett decennium tidigare. Och vars fotboll även den var föråldrad. Bob var ingen speciellt bra fotbollstränare längre medan hans kompis Roy var ledig men HCB var inte intresserad. Så Crystal Palace nuvarande manager fick ta upp Örebro i allsvenskan istället för att träna MFF.

På den här tiden kom de enda stora intäkterna från försäljningar och Thern, Schwartz, Patrik Andersson, Jocke Nilsson och alla de andra som blev proffs i europeiska storlag gick nästan gratis. Före Bosman. Hade MFF kunnat ta korrekt betalt så hade kanske historien sett annorlunda ut men nu sjönk långsamt ekonomin, klubben och resultaten ned i serieträsket, långt från allt som glimmar.

HCB var inte rätt ordförande och hans kompis Börje Lantz såg till att MFF och spelarna nästan blev utan ersättning när de såldes till kontinenten. Lantz representerade både de två klubbarna och spelaren i förhandlingarna och här är den egentliga förklaringen till varför MFF var så dåliga under nära 15 år. När andra klubbar som inte Lantz representerade och ville betala mer för stjärnorna så hänvisade HCB dem bara till Lantz som naturligtvis tackade nej. Eller krävde en så pass hög procent av försäljningssumman att de andra klubbarna tackade nej.

Börje Lantz är förmodligen den mest framgångsrike svenske fotbollsagenten genom tiderna. Den mest framgångsrike och säkert den mest korrupte. Han tvingade dessutom spelarna att betala mellan 10 och 20 procent av deras löner direkt i Börjes egen ficka. Till slut var det någon som vägrade och det gick till domstol och en del av Lantz väldigt skumma verksamhet uppenbarades.

Varför MFF och HCB inte enbart tillät det här utan även skyddade den ”till varje pris” är det ingen som egentligen vet. Eller många vet men inga har berättat. Än. Man kan spekulera i att HCB hade egen vinning av detta men det har inte bevisats, delvis för att ingen velat gräva i det.

I slutet av 90-talet lyckades så äntligen HCB sparkas ut  genom en kupp  och om jag minns rätt så var en av de första spelarna som MFF faktiskt fick skäligt betalt för den unge Daniel Andersson.

Känns bra att just han är en av de i långbyxor som kommer hedras i kväll på en galen, lycklig och extremt högljudd Stadion klädd i guldfärg. Ingen är ensam, inget är grått, ingen oroar sig för korvförsäljningen…