Den enes bröd den andres död (Celtic och Brexit)

Kvällen efter att Celtic nådde 61 raka ligamatcher utan förlust och bara fattas en för att tangera det brittiska rekordet på 62 (Celtic  1916-19) sparkade Rangers sin manager.

Det var också kvällen efter att Rangers spelat 1-1 mot Motherwell hemma och efter tio omgångar redan är 8 poäng efter Celtic. Det är också fyra kvällar efter att Rangers förlorade sin semifinal i Ligacupen medan Celtic vann sin.

Det är också bara sju månader efter att portugisen Pedro Caixnha tillträdde i mitten av mars. Då var hans tydligt uttalande mål att Rangers på nytt skulle ha ”glory in Europé”. Varvid man åkte ut direkt i Europaleague-kvalet mot relativa luxembourgska storlaget Progres Niederkorn.

Av Arsene Wengers uttalande om att FC Barcelona borde vara välkomna i EPL ifall de inte får spela i La Liga har jag dragit en slutsats. Slutsatsen att nya gränser likaväl kan bli förstärkning av gamla. Att det som kan bli guld värt för Celtic men förödande för Skottland. Så här tänker jag.  2017 gäller det att tänka utanför gränserna.  Ifall Brexit genomförs får det stora konsekvenser för engelsk klubbfotboll, samtidigt som Skottland säkert kommer yrka på att få genomföra en ny självständighetsomröstning. Då är det inte omöjligt att Engelska FA erbjuder Celtic att vara med, liksom som att walesiska klubbar nu spelar i det engelska seriesystemet. Det skulle kunna splittra en stor del av de katolska rösterna.  Alla de mellanstora och små EPL-klubbar som varit emot kan tvingas rösta för en integrering. Det vore ett sätt att värva/och värna till de probrittiska känslorna och minska Brexit-förlusterna. Under sådana omständigheter måste ju även Rangers få vara med men ifall de är så här usla lär de ju knappast ens platsa i The Championship.