Stjärnan som övervann sitt PTSD vid straffkastlinjen

Det här är Stan van Gundy. Han är André coach och han ser rätt bitter ut…

Han är 211 cm lång och väger cirka 110 extremt vältränade kilo. Han påminner om en diskuskastare så till vida att han är både kraftig och smidig. Han hoppar högt, springer överraskande snabbt och dunkar i massor av basketbollar och tar returer i NBA men ställ honom på strafflinjen och han blir en  diskuskastare IRL.

Just lagidrottare och bristen på mental träning är spännande eftersom det fortfarande är så att lagidrottare ska finna mental styrka i gruppen och den som inte gör det anses vara svag, omanlig och inte värdig varken laget eller sporten, vanligtvis fotboll.

24 år gammal började André Drummond sin sjätte säsong i Detroit Pistons som ligans sämste straffkastskytt. Genom tiderna. Varje gång han tvingades till linjen såg man hur dåligt han mådde och så fort han fick bollen kastade han iväg den nånstans, så snabbt som möjligt. Det är troligt att hans kropp mådde så dåligt att den vägrade samarbeta. Den kände igen situationen (posttraumatiskt stressyndrom) och gjorde allt vad den kunde för att slippa ”spänning” i musklerna, den allmäna olusten, obstinata nervimpulser, ryckningar och extrema koncentrationssvårigheter. För att inte nämna hur mycket han måste ha lidit vid sidan om: sömnproblemen, de ständiga antydningarna, hånfullheterna i media där de repriserat hans ständiga misslyckanden.

24 år gammal och efter cirka 1200 missade straffkast av 1800 i NBA var André ett FT-vrak. En ensam clown som kastade i väg bollen snett och kort eller långt eller missade korgen helt och hållet. Blev matchen jämn började motståndarna foula honom för de visste att de ofta fick bollen tillbaka utan att förlora någon poäng. När han satte sitt rekord för gjorda poäng från straffkastpunkten förra säsongen med 13 poäng krävdes 36 försök. Det var samtidigt rekord i antalet missar, genom tiderna. Han var en motvillig YOUTUBE-stjärna,  mobbad, och förnedring – inför hundratals miljoner svärande eller skrattande tittare.   Så här såg det ut…

Inför den här säsongen ändrades reglerna så att man inte längre kan foula en spelare hur som helst. Samtidigt som André ändrade sitt skott, sitt uppträdande, sitt jag, vid straffkastlinjen.

Redan på försäsongen hade hans procent gått upp från cirka 35 till 75 procent. Jag som aldrig velat ta i honom med tång tidigare draftade honom till Human Engeneerings fantasylag i sjätte rundan. Då hade mina konkurrenter nyss plockat andra centrar som Ibaka, Lopez, Horford och schweizaren Capella eftersom de fruktade Andrés misserabla FT-procent.

I förrgår satte André nytt rekord: 14 poäng, på 16 försök.

Till och med de berömda och förlorande motståndarna kramade om honom efteråt och gav beundrande kommentarer medan den store mannen likt ett barn skrattade och rodnade och log stort och brett om vartannat. Rent emotionellt visste han inte riktigt vart han hörde hemma just då men hans plats är numera vid straffkastlinjen. I alla fall håller han på att bygga ett mentalt hus och en idrottspsykologisk borg där.

Hans nya ”ritual” börjar med cirka fem sekunder då han tar två djupa andetag samtidigt som han har bollen, ”hans” boll, tryggt, nästan lite nonchalant tryckt till

André i dag.

sidan med vänster underarm: ”no hands”, bara han,  diafragman och korgen. Sedan tar han bollen  och håller den med nästan raka armar, böjer sig ned, studsar den väldigt nära golvet och i en och samma rörelse skjuter han sedan bollen genom hela kroppen och med högerhanden fortfarande väldigt långt från torson. Som om han ville markera ett avstånd mellan sig själv och bollen, eller som om bollen är just ett barn han vill ha uppsyn över i varje moment av skottrörelsen. Men han skjuter med hela kroppen, hämtar rörelsen från fötterna och låter den fortplantas genom kroppen ut till högerhandens fingertoppar som i det ögonblicket säkert ska kännas som om de är en hårsmån från korgkanten och inte nära fyra meter.  Ingen hög båge, inga högt lyfta armar utan närmaste vägen…

På nio matcher har han satt 28 av 36 – det är oerhört imponerande av en spelare som burit ett sådant djupt och offentligt trauma.

André Drummond borde vara en förebild för väldigt många andra människor, speciellt de med PTSD.