Eljest-effekten och andra förklaringar till ÖFK:s uppgång (och fall?)

Hur kan ett lag som kom femma i allsvenskan, som spelade i tvåan för sex säsonger sedan plötsligt vara bland de bästa i Europa.

Det finns många svar men ett av dem blev väldigt mycket tydligare i går kväll. ÖFK fick massor av beröm för sin insats på Olympiastadion i Berlin – för mig visade bara 1-1-matchen på de brister och problem ÖFK har och som både gjort dem både effektiva i Europa och anonyma i allsvenskan.

Att tidvis vara utspelade men ändå lyckas få 1-1 mot Hertha Berlins B-lag tycker jag inte är så jätteimponerande. Man måste vara anställd på den svenska reklamkanalen för att tycka det. Insatsen var ungefär lika dålig som när J Södra krossade dem spelmässigt och målchansmässigt i sista allsvenska matchen. En dåligt gräsplan, mycket mer behövs tyvärr inte för att göra ÖFK väldigt mänskliga och mediokra. Det mest imponerande igår var faktisk de två eller tre tusen ÖFK-supportarna. Fantastiskt. Plus Keitas och ”Sottes” insatser. De var nästan hundraprocentiga medan många andra var mediokra eller rent ut av dåliga.

Jag har väldigt svårt att se Nouri starta nästa säsong. Oavsett hans stora hjärta och hur mycket jag gillar honom är hans långsamhet ibland närmast plågsam att se. Han ser ut som om han hade bristningar i ljumsken eller lårmuskelaturen och spelar på sprutor. Fortfarande en duktig och viktig passningsspelare på konstgräs men ofta en ren belastning på naturgräs och utan boll.

Gero är en väldigt begränsad spelare. Han har utvecklats mycket men kan han fortsätta göra det – i dag är han inte en forward av internationell klass och definitivt inte den målskytt ÖFK saknat hela säsongen.

Hopcutt verkar tyvärr inte kunna ta sig tillbaka från skadan. Han har hållit Superettanklass hela året.

Mukiibi är duktig i allsvenskan men har varit rent ut av farlig på bortaplan.

Det fanns några förklaringar. Som dålig plan, som att ÖFK inte haft mer än en tävlingsmatch på 5 veckor. Som att laget inte uppvisar samma starka sammanhållning som förr utan att ett någon spelare i går faktiskt tänkte mer på framtiden i ett annat lag än just matchen  mot Hertha. Samtidigt pekar det på de problem som ÖFK kommer ha i februari.

Så nu listar jag det som gjort 2017, i mitt tycke, i särklass största idrottsliga bragd i Sverige möjlig.

• Potter taktiska mod och förmåga att ge misslyckade spelare en andra chans. Han ser potentialen där andra fotbollstränare bara ser misstag.
• Konstgräset möjliggör den snabba passningsorienterade fotbollen. Så fort det blir dåligt naturgräs är ÖFK endast ett mediokert allsvenskt lag.
• Att säsongen var så perfekt för ÖFK – man kvalade mot lag som inte hunnit starta säsongen på riktigt och man fick hemmamatcher i förfärligt fotbollsväder som klart störde motståndarna lika mycket som underlaget.
• Det finns några enskilda spelare som glänst oavsett underlag. Spelare som nu är på väg bort. Troligtvis kommer de få svårt att lyckas i andra klubbar men de är värda chansen: som ”Sotte”, Ghoddos, Bachirou och Ken Sema.
• Eljest-effekten, framförallt personifierad av ordförande Daniel. Att man alla är jämtar i hjärtat och eviga underdogs. #vigerossaldrig är en bra tagg!

Blir spännande att följa ÖFK under silly season. Lottning på måndag!