Masse, Birro och boken jag lyckligtvis inte skrev

En biografis, eller semi-självbiografis, litterära framgång bygger på två saker – förtrogenhet med ämnet och hur många beröringspunkter du som författare har med människan i boken.

Boken om ”Masse” Magnusson består även den av två delar. Den om en firad fotbollstjärna full av självförtroende och karisma och den om en före detta fotbollsspelaren som helt utan självförtroende blir alkoholist, livstrött och folkskygg.

De sämsta sidorna av ”Masse – Helvetet tur och retur” (Idrottsförlaget) är beskrivningarna av städerna Helsingborg och Malmö – de är ganska förvirrande och känns orättvisa/felaktiga. Marcus Birro har dessutom en illa dold politisk agenda som går ut på att dissa Malmö. Det spelar ingen roll om man skriver att staden är vacker om man samtidigt pissar på den, som Masse Magnusson (indirekt) gör i boken om sig själv.

Jag kan även, spontant, reta mig på en del faktafel som att ”Masse” inte minns var några av hans viktigaste och mest haussade matcher spelats eller beskrivningen av Högaborgs pojklag som mediokert men allt det, ja det mesta i delen om fotbollskarriären är ganska marginellt här. Det är i den ”andra halvleken” duon flyttar fram positionerna och berättelsen blir levande, spännande och faktiskt gripande. Här byter författaren ben och skildringen om fotbollsstjärnan som långsamt tappar fotfästet för stödjebenet blir till en utomordentligt läsvärd berättelse och helt enkelt bra skönlitteratur även för de som skiter i fotboll.

Jag förmodar att det har med Marcus Birros egna, ofta återberättade missbruk att göra – att han så exakt kan formulera Masse Magnussons självbild, lögnerna, motsägelserna och de ständiga förnekandena, deras liv som alkoholister och missbrukare för att biografen och den berättande blir ett. Jag köper den bilden, den berättelsen rakt av eftersom den överensstämmer med den bild jag själv har av nära anhörigas missbruk – och av de få glimtar som jag har av Masse Magnusson. Som pojklagsspelare i motståndarlaget på Heden eller Harlyckan och den Masse jag ofta mötte i HIF:s pressrum de där allra sämsta åren i hans liv. Hastiga möten, några enstaka meningslösa ord med den allt fetare, rödbrusige ibland småberusade men ständigt välklädde före detta stjärnan.

På Bokmässan förra året fick jag en förfrågan om jag skulle vara intresserad av att eventuellt skriva den här boken. Den natten hamnade jag med Håkan Lindman på en takbar i Göteborg (Författarlandslaget hade mött Gais Oldboys) och snackade minnen när han plötsligt nämnde att han var god vän och en av de som räddade Masse. Varför jag berättar det här är för att jag dels är glad att Håkan ges en så fin roll i boken, dels för att det då kändes som ett fullkomligt overkligt sammanträffande och framförallt för att Marcus fick skriva den här andra, viktiga delen. Det har han gjort mycket bättre än jag någonsin kunnat göra.  Det är kanske inte det allra högsta betyget i allas ögon men likväl ett jävligt bra betyg.