Det finns bara två Pelle Blohm

Det värsta som finns är supportrar och beundrare. Pelle Blohm skriver inte det i sin tudelade bok om sig själv men hade mycket väl kunnat göra det i fall han vågat ta ett steg längre in mot spegeln.

Ta Gaissupportrarna till exempel – de som skanderade och ännu idag nästan 20 år senare kan framföra den kärleksfulla ramsan som gett boken sin titeln: ”Blohm står när dom andra faller” (på eget förlag: www.blohm.se).

Jo ikonen Pelle Blohm stod men i slutskedet av karriären stod han jävligt stelt, för att slippa halta och falla. Det tragikomiska är att de fick honom att spela en säsong extra trots att han var den som verkligen borde ha fallit ihop och burits ut för gott. Trots att han var skadad, trots att det förmodligen gav eller bidrog till men för livet, fortsatte han spela. För Gais. Till slut kunde han inte använda sin passningsfot över huvud taget men fortsatte ändå eftersom viljan att vinna och viljan att ge det supportrarna förväntade sig av honom var starkare än smärtorna och känslan av otillräcklighet. Kalla det gärna kärlek, till bollen, till de Gaisare som stod på läktaren men som själva föll lite då och då beroende på fyllan och poängen.

Jag minns inte så mycket av Pelle Blohm i Gais mer än en heroisk första kvalmatch på Gamla Ullevi en rå, bitande vardagskväll mot Kalmar. Näh, jag minns inte ens honom i den matchen men jag minns stämningen, och iskylan. Att det gnuggades lika mycket på läktarna som bland de underlägsna grönsvarta atleterna på plan. Jag har några minnesbilder från säsongen efter, i allsvenskan, i tv men generellt så såg jag aldrig på den tiden de lag som han spelade i. Örebro och Norrköping var antiklubbar utan profil men samtidigt tillräckligt bra för att föraktas.  De var ”dagens rätt” på en motorvägsrestaurang.

Däremot känner jag människan och författaren Pelle Blohm desto bättre. Vi är nästan vänner fast vi aldrig umgåtts. Vi sågs ofta på den tiden han kommenterade för CMore och jag skrev för DN. Vi hade en hel del gemensamma intressen och jag tycker att det han saknade på plan har han hittat efter karriären och vice versa. Skribenten och författaren hade mått bra av en mer kompromisslös medspelare som tänkte mindre på ett behaga supportrar och beundrare, en som kunde ta ett gult bara för att markera självbiografins revir.

Nästan 20 år efter att han lade skorna på hyllan kommer hans tredje titel. Det är den bästa hittills. Här finns partier och delar av kapitel som är lysande. Beskrivningen av tränarnas inkompetens och /eller pennalism som i fallet Roffe Zetterlund och hans regemente, berättelserna om svek och bildligt talat grusade förhoppningar är både starka och unika. Det finns hos många fotbollsspelare och tränare en oskriven regel att man inte berättar hela sanningen – ungefär som svenska cyklister eller friidrottare aldrig berättar om det utspridda dopingmissbruket. Antingen för att de inte vill dissa de som olikt dem själva var odopade eller för att de helt enkelt var lika dopade som konkurrenterna och kollegorna. ”Det som sägs i omklädningsrummet stannar i omklädningsrummet” är en av Kant formulerad svensk lagidrotts-maxim som äger berättigande från A-landslaget (där Pelle gjorde ett 13 minuter långt inhopp mot Västtyskland) ända ned i Division 6 Sydöstra Skåne.

Så Pelle Blohm har något viktigt att berätta och lyckas ganska bra. Det är sällsynt med vittnesmål och spelare som kan uttrycka sig direkt till läsaren utan spökskrivarens egen agenda. Tänk så bra Masse Magnussons bok hade blivit ifall han inte kände behovet av att lovebomba alla, inklusive dem som lurade honom på pengar, hälsa och framgång. Men Masse känner bara kärlek, han håller dessutom på att bli religiös, liksom spökskrivaren för övrigt.

Pelle Blohm vill även han inkludera många men blir aldrig religiös. Jag hade önskat att han i de berättelserna där det finns substans hade vågat vara än mer uppriktig, tagit en förtalsmässig frispark och sedan ”släppt berättelserna i tid”, inte ett moment och en extra bollberöring alltför sent.

Förutom berättelserna om karriären innehåller boken en rad halvkorta, personliga texter som är halvt kulturkrönikor, halvt personligt tankegods. Problemet är att det ofta bli varken eller. Delvis för att Blohm hade behövt en redaktör som strök bisatserna, det snackiga, strök de meningslösa dribblandet på mittplan och under alla omständigheter inte nöjde sig med mindre än ett avslut. Många av de här texterna har en identisk struktur: de börjar väldigt bra men vikar sedan av, blir alltför personliga och melodramatiska och hittar sedan sällan tillbaka igen. Vi lämnas många gånger där, onödigt offside med författarens lite negativa självbild som outsidern, romantikern, tvivlaren och  sökaren.

Vi är många som delar hans fascination för keltisk och irländsk kultur, traditionerna där sånger binds till fotbollen, öl och whiskey. Hur drack som spelare och varför dricker fotbollsspelare. Varför alkohol är så viktigt i fotbolls/supporterkulturen? Och synergieffekten – pissandet. De i mitt tycke  allra bästa raderna i boken handlar faktiskt om just det – hur han som ung fotbollsspelare får lära sig hur färg och konsistens ska vara beroende på om det är träning eller match och hur han efter karriären en morgon inser hur viktigt det är – för själen, för den där ro- och rotlöse mannen på sitsen eller lätt böjd över sanitetsporslinet. Att man som man, och fotbollsspelare, bör ha en relation till och respektera denna urritual.

Jag hoppas Pelle Blohm ”återuppstår” och i nästa bok kan knyta samman allt det här sällan seriöst utforskade kulturerna som han vet så mycket om: mansbilderna, ritualerna, omklädningsrummen, ikonstatusen och just pissandet.