Listan över Patricks Ekwalls värsta hatgrisar

Patrick är en kontroversiell sportjournalist och människa i vars närhet jag vistas i 30 år. Från början i samma tidningshus och på samma fotbollsplan men sedan har jag mest tittat, och lyssnat. Vad som imponerar är hans driftighet, drivkraft och mod att våga vara sig själv – hur irriterande denna närmast utstuderade självmedvetenhet än verkar för en del kollegor och tittare. På det viset är Patrick mer lik en hyllad manlig sydeuropeisk sportmedieprofil än den nuvarande rollen där han som leende ambassadör för ett spelbolag ska försöka få småspelarna att förlora pengar.

Självbiografin  ”Vill du så kan du – ett liv i sportjournalistikens tjänst” (Lava) ger mest för kollegor och alla hans tittare/läsare genom karriären från Kvällsposten över TV4. 60 sidor om Zlatan, 30 sidor var om friidrott och handboll varav det sistnämnda framstår som en relativt lycklig och harmonisk relation plus ett par roliga historier från tiden bakom bänken. En enda spelare var tydlig med att han aldrig ville bli intervjuad under match, samme högernia som kastade honom i en jökel på Island och sedan blev förbundskapten. Fast kanske inte enbart beroende på det tunga ”avslutet”.

Det finns mycket att gilla även om jag tycker att krönikören i Expressen ofta skriver bättre och intressantare än författaren. Vad jag tycker solkar boken är Patrick aldrig släpper taget om vad han anser var det stora sveket och falskheten: att han inte fick förlängt kontrakt med TV4 Sporten. Det är ett mycket ensidigt referat och Patrick gör det mesta av en utstuderad offerroll som varken gagnar författaren eller boken. Jag betvivlar inte sanningshalten men det blir efter ett tag ganska påfrestande att läsa om hur elaka alla är mot den felfrie, skuldlöse utlämnade stackas journalisten.

Det finns också mycket annat som Patrick passar på att dissa, ja faktiskt en del som tippar över i riktigt hat eller förakt. Här är listan på de värsta hatgrisarna i Patrick Ekwalls liv, so fare:.

1. En namngiven lärare och reservofficer på hans högstadieskola i Malmö.

2. Grafikerna på Kvällsposten/Sydsvenskan. Här är mycket Patrick, 30 år senare, inte kan förlåta. Jo, många halvchefer där nere var jävligt barska och ”kagiga” men… …det fanns en sådan mentalitet i tidningsbranschen på 1900-talet. En ung journalist skulle lära sig den hårda vägen. Det är inte lika öppet i dag men som ung journalist får man fortfarande räkna med att tvingas tåla mycket, eller sluta.

3. Chefen för TV4:s ”Sportavdelning” (inte redaktion alltså) som inte förlänger hans kontrakt. De inledande 12 sidorna och en del av avslutningen handlar om detta så som om det vore det mest intressanta med Patricks liv.

4. Facktidningen Journalistens redaktion (personligen tycker jag han är ganska fel ute här. De borde kollat fakta men i sak hade de rätt – det är etiskt tveksamt att som landets mest kände handbollsjournalist både kritiskt granska Svensk Elithandboll och samtidigt medieträna dem). Men Patrick verkar aldrig ha sett problemen att sitta på två bänkar samtidigt (eller bakom)…

5. Rubriksättare på Aftonbladet.

6. Den på TV4 som lade det osända uttalandet av Zlatan på Youtube och förvandlade skämtet: ”Din parfym loouktar illa” till evig klickraket.

7. Erik Hamrén som dissar honom i direktsändning.

8. ”Delegaterna” och sekretariaten på internationella handbollsmästerskap är han ganska taskig emot. Inga namn dock.

9. Före detta landslagschefen Lasse Richt som kallas ”Zlatans personliga tjänstehjon”.

10. Carolina Klüft och friidrottens f d förbundskapten Ulf Karlsson som han menar har motarbetat och förtalat honom. Han avslöjar också att Karlsson långt senare skrev ett personligt brev där han bad om förlåtelse. Det infekterade ämnet är sextrakasserier. Genom sin kompis Daniel Wessfeldt säger sig Patrick fått belägg för att det inte var någon av de kända friidrottarna förutom Klüft som klagade utan det kanske var ”någon släggkastare eller gångare”.

Till Carolinas fördel talar att hon inte är ensam om att ifrågasätta Patricks beteende bland yngre kvinnor i branschen. Samtidigt tror jag att här är en klassik kulturkrock mellan svensk sportjournalistik och vad som anses ”svenskt och lagom” Svenska sportjournalister skulle helst ha övervikt, vara slarvigt klädda och absolut inte ha dyra parfymer, enligt normen. De skulle absolut inte flirta och strö komplimanger runt omkring sig. Patrick har alltid trotsat normer och jag hoppas han fortsätter göra det.