Fotbollsupporterns #metoo

Författaren iklädd Ugandas landslagströja.

”All I Want For Christmas Is a Dukla Prague Away Kit”.  Så börjar en av texterna i Erik Nivas nya bok ”#jagärfotboll” (Modernista). En kort text plus en bild på författaren iklädd en Duklatröja och en annan närmast identisk i handen, bredvid en i jämförelse synnerligen välklädd julgran.

Det är en liten nätt bok om ett flyktigt men likväl bestående symbol – fotbollströjan. Korta texter och ett personligt foto tidigare publicerade på författarens Instagramkonto.

Erik Niva kommer här ut ur garderoben, bokstavligt talat. Han har en av landets ”bredaste” samlingar enligt baksidestexten. Författaren är en lättviktare men hans samling av marginaliserade tröjor med stor symboliskt värde har dels fotbollspolitisk och kulturell tyngd och dels en imponerande omfattning. Det visar sig att han samlat tröjor sedan barndomen: hans första tröja var en Spurs på postorder men utan Holstein på bröstet vilket fick honom att känna sig lurad. Vi har kommit så långt i kommersialiseringen av fotboll att utan reklam är tröjan faktiskt inte äkta…

Jag förstår känslan fullständigt. När jag spelade med AC Celtic fick vi inte ha fönstertillverkaren CR Smith eller vad som nu som var på bröstet på de riktiga matchtröjorna runt millenieskiftet. Där var AC (Alcohool and Curry) Celtics klubbmärke men bredvid en stor tom vita ruta, en ”tabula rasa”. Den tröjan har alltid känts konstig att använda.

Känslan av att vara bedragen kan jag lätt identifiera mig med – precis som författaren vill identifiera sig med det som är tröjornas kontext. Just detta statement (eller vittnesmål om oförrätter och hopp) är så viktigt att det t o m blivit titeln – tröjan du bär säger vem du är. Fotboll kan spela en viktig roll i samhället och tröjan är dess främsta eller enda symbol, inte något så trivialt som resultatet och framgångar. Erik Niva har skrivit en fotbollssupportrarnas ”#metoo”.

För av alla stora lag är det enbart Spurs som platsar här. I huvudsak är boken full av tröjor från lag som inte längre finns, som har en tydlig social, politisk och socioekonomisk kontext. Lag i Östeuropa som förbjudits och motarbetas likt kurdiska klubbar och Rapid Bukarest, romernas lag. Han bekänner sina sympatier med Baskien och Eibar. Tror han missat Rayo men Hereford är med även om han inte har med det faktum att de ett lag på 1980-talet sponsrades av biskopen av Hereford. Det är annars sådana historier Niva frossar i och jag älskar dem – oreserverat. Tror här är tröjor från klubbar överallt utom i Nordamerika och Östra Asien (plus Norden) vilket inte förvånar mig det minsta. Union Berlin är med och Welcome Babelsberg (flyktingarnas lag sponsrade av supportrar) men inte Man Uniteds alternativa supporterlag, eller St Pauli vilket väl enbart beror på att de har alltför snygga tröjor.

För Nivas tröjor är genomgående fruktansvärt fula, nästan som om tröjorna inte kan vara både bärare av viktiga  idéer och en samhällsuppfattning OCH samtidigt snygga. Som den ena blekorangea Dukla-tröjan i polyester med en stor Adidasblaffa!

Titeln i början är en låt från 1986 av engelska postpunkarna ”Half Man, Half Bicuit”. I boken berättar Niva om hur man efter att ha skrivit om den här låten och klubben för några år sedan fick tröjan av en anonym beundrare, i julklapp. Niva var och är mycket glad och stolt men det visade sig att det fanns två, och den Niva fick var den postorderversionen som inte riktiga Dukla Prague-supporters någonsin kunde tänkas bära. Niva är glad ändå, det är tanken som räknas även om det är fel tröja.

Hade inte det här materialet redan varit publicerat (och några texter hade varit lite längre och mindre tidsbundna) kunde jag mycket väl gjort ”#jagärfotboll” till Årets Sportbok.