Elva fel och en ifrågasatt tränare: MFF inför 2018

Förutsättningarna för exakt ett år sedan var optimala. Den tillfälligt upphöjde men sympatiske konbäraren hade äntligen fått sparken och en relativt meriterad svensk anställts som tränare. MFF slapp spela svenska cupen och kunde helt koncentrera sig på de enda två sakerna av betydelse: vinna allsvenskan tidigt och gå till slutspel i CL. Varför blev det så fel  och vad ska man göra för att inte upprepa misstagen?

Misstag 1: Året började med att den viktige mittbacken under oprofessionella former fick sparken och ersattes av en spelare som var väl så bra men saknade den förres ledaregenskaper. De hade behövts när det blåste.

Misstag 2: Den bäste mittbacken som spelat på sprutor hela hösten antogs kunna göra comeback tidigt på våren. Det kunde han inte och faktum är att han aldrig nådde upp till samma nivå. Och nu är frågan ifall han kan göra det 2018 med en så pass sargad kropp?

Misstag 3: Bland annat därför köptes inte en ny mittback in utan man litade på den unge, omdömesosäkre Brorsson som backup. En spelare vars mest utmärkande drag är a. tar utvisningar när man absolut varken behöver eller ska göra det och b.efter tre A-lagssäsonger och flitigt matchande fortfarande ser osäker och ångestfull ut med boll i alla lägen: pressad och markerade så väl som isolerad och ensam.

Misstag 4: Trodde att duon Cibicki och Rosenberg var tillräckligt bra för att göra en massa mål och ta MFF till CL.

Misstag 5: Lät en rad erfarna och välmeriterade spelare sitta på bänken, i bästa fall. Att rotera mellan spelare gjordes inte för att tränaren ansåg att de meriterade inte klarade att spela med den taktik tränaren krävde. Istället för att anpassa taktiken till spelarmaterialet. Det gjordes dock små förändringar, sent på hösten.

Misstag 6: Truppmissbruket skapade dåliga vibbar i omklädningsrummet.

Misstag 7: Kommen till CL-möte mot ett ängagäng från Makedonien (typ) chansade man med den erfarne, matchdesorienterade mittbacken som inte höll. Vilket inte heller den omdömesosäkre reserven gjorde.

Misstag 8: När Cibicki såldes och Rosenberg sträckte rumpan hade man plötsligt inga forwards av klass längre. Som forward räknas inte den gänglige, klene, långsamme men konstruktive offensive mittfältaren som inte kan nicka. Ej heller det sommarförvärv som verkade komma från några månaders semester och föreföll otränad och ej match-fit ända in i mitten av oktober.

Misstag 9: Istället för att redan på försäsongen köpt en mittback och en bra forward så investerade MFF på sommaren i två innermittfältare – man hade redan fyra duktiga sådana. Båda var bland de dyraste värvningar MFF gjort och kostade runt 10-12 miljoner styck. Ett halvår och några enstaka matcher senare kan man konstatera att MFF troligtvis gör sig av med båda nu under vintern genom att köpa ut dem och deras 3-4-åriga kontrakt.  I så fall blir det felinvesteringar i hög internationell klass, faktum är att det blir det enda sammahng där MFF når den här klassen. Cirka 25 miljoner borta i värde plus att MFF lär få betala ett par miljoner var i löner till MFF-offren. Säg att det blir en liten felinvestering på 30 miljoner…  Vilka förändringar i organisationen har gjorts för att förhindra alla dessa usla värvningar och i sammanhanget genanta kontraktslängder?

Misstag 10: Två mittfältare var de som gjorde flest mål för MFF i allsvenskan. Bland passarna fanns inte heller de tre spelare som agerade toppforwards i serien. Är det inte lite konstigt att använde sig av forwards som varken var bra på att göra mål eller passa fram till sådana? (Strand-  och Rosenberg kan säkert bli väldigt bra 2018 men då är det så dags…).

Misstag 11: När MFF skulle vara som bäst, kvalet till CL var man som sämst, även i allsvenskan. 19 augusti förlorade man mot superjumbom Eskilstuna. Sedan spelade man oavgjort hemma mot relativt usla Blåvitt ( slutligen 10:a) och följde upp det med att förlora mot den slutliga elvan Örebro.

Tränaren: En bra tränare definieras inte enbart av hur bra han kan göra laget utan även hur bra han är på att höja lagets lägstanivå. Varför var MFF som sämst när det verkligen gällde? Det är en sak att man förlorar matcher eller poäng mot bra motstånd men ifall man har den i särklass bästa och bredaste truppen – ska man då tappa poäng mot seriens sämsta gäng? För mig handlar detta uteslutande om tränaren – det är hans ansvar att matcha truppen, hålla alla spelarna på gott humör och se till att de inte underskattar motståndet.

Ifall vi räknar bort den sista meningslösa matchen hemma mot Häcken och drar strecket för allsvenskan bra lag i förhållande till kvalité och inte strikt placeringsmässigt så förlorade MFF  5 poäng mot bra lag som alla var med och slogs om medalj och 16 poäng ( tre gånger så många) mot dåliga lag, lag som alla mer eller mindre var involverade i nedflyttningskampen under hösten.

Varför misslyckades Magnus Pehrsson så kapitalt med detta 2017? Vad säger att han kommer klara det mindre dåligt 2018?

Nån gång i morgon ska jag skriva om vilka spelare MFF borde värva istället för ännu mediokra och oprövade  ytterbackar. Tills dess: Gott Nytt År!