Gårdagens dom: allsvensk internering på livstid

Herrallsvenskans bäste fotbollsspelare 2017 är på flykt. På trettondagsafton meddelades det att Anders Christiansen hastigt och lustigt lämnat förvaringen i MFF och allsvenskan för första, bästa kontinentala klubb – ett par månader efter att han skrev femårskontrakt. Eftersom MFF kommer få en del pengar och Anders Christiansen skrev ett tårdrypande avskedbrev på klubbens hemsida där han sade sig kanske vilja avsluta karriären i MFF verkar de flesta supportrar vara ganska nöjda med att förlora klubbens bäste spelare.

Själv tycker jag det är ett dråpslag både mot MFF, dess framtid och allsvenskan i stort. Redan tre dagar före MFF:s första träning säsongen 2018 är klubben torsk.

Låt oss börja med den emotionella tryckvåg som många supportrar drabbats av. De älskar att en spelare som överger under de här omständigheterna och bedyrar att han när han är alltför gammal och ingen annan längre vill ha honom då gärna återvänder till klubben med mest pengar i Skandinavien.  Där han dessutom betalar mindre skatt. Visst är det kärleksfullt, och vilken enastående klubbkänsla han ger uttryck för…

De här i bästa fall naiva, troskyldiga supportrarna fattar inte att det här är en jävla tragedi. Inte för att just AC lämnar – jag hoppas han lyckas bra i Belgien och han är definitivt inte oersättlig utan det faktum att AC:s hastiga flykt avslöjar vilken liten hopplös landsortshåla MFF och allsvenskan i en europeisk jämförelse egentligen är.

De blåögda supportrarna har jublat över gulden 2016 och 2017 – jag tror de här säsongerna i ett längre perspektiv kommer ses som en katastrof, som säsongerna då klubbens öde avgjordes och MFF indirekt dömdes till allsvensk internering på livstid.

För MFF:s ambitioner var att bli en mellanstor klubb i Europa, en som i princip vartannat år tog sig till CL:s gruppspel och då tjänade det dubbla mot de mellansäsonger då man investerade och förlorade. En klubb där två av tre säsonger inte avslutades förrän tidigast i december. En klubb som sålde spelare när man ville, kunde ställa krav och villkor och inte plötsligt stod handfallna och övergivna.

Det huvudsakliga problemet är att det blir allt svårare att ta sig till CL för de små klubbarna utanför de stora marknaderna, fönstret som stod öppet ett par år på grund av UEFA:s interna maktkamp har nu stängts igen.  Med en smäll. Fortfarande kommer någon småklubb nån gå vidare men ingen i Europa vill ha med en klubb som torkar 0-8 och därigenom devalverar hela turneringen och riskera chocksänka nästa TV-avtal. Den där förlusten i Madrid var episk, på många sätt.

Hade MFF lyckats under minst en av de här två föregående säsongerna hade de varit där AC:s nya klubb är. AC hade inte behövt flytta för att få exponering och uppmärksamhet, MFF hade kunnat matcha belgarnas bud eller tagit tredubbelt betalt.

AC:s ambitioner är att visa sig på en större scen, AC vill ta chansen att komma med i danska VM-truppen, AC vill spela i Europa. Helt OK men vad säger det om MFF och allsvenskan. Trots att han dominerat stort har han inte lyckats övertygat den danske förbundskaptenen om att han borde ha chansen bland 19 andra danskar i en VM-kvaltrupp. Och då är ju ändå Åge fd MFF-tränare som tagit ut klart sämre mittfältare bara för att de spelar i en annan liga. AC trodde att han skulle få visa upp sig i Europa men MFF åkte ju ut mot en underlägsen motståndare (läste att Magnus Pehrsson skyllde på logistiken… tja vad ska man säga?  – tänkte gå in på Magnus, MFF.s olika tränarval och själva organisationen i en kommande krönika).

AC trodde att MFF skulle vara ett skyltfönster och så blev det istället en relativt sluten anstalt med kvällspermission – ifall du nu inte räknar med det stora äventyret nånstans på en liten nedgången arena på landsbygden i litet balkanland.

AC har konstaterat att trots att han varit bäst i allsvenskan har det inte räckt längre än att komma med på en vinterturné och få ett anbud från en belgisk mellanklubb. Och då sticker han naturligtvis, så fort han fick chansen. Och strör självklart lovord och kärleksbetygelser över den klubb och dess supportrar som älskar en bara man säger att man vill återvända, nångång. Det säger också till de som funderar på MFF som en byte på väg ut i Europa eller som en klubb där man kan återstarta en kapsejsad karriär att det inte fungerar så, längre. Klubben kommer aldrig nå CL mer, serien är så svag att den bara kan producera spelare som inte kommer med i en VM-trupp. AC:s desperata flykt slår fast att har du ambitioner att spela i större klubbar och slå dig in i en VM-trupp så är MFF och allsvenskan en återvändsgränd, i bästa fall.

Den helt dominerande känslan i början av januari 2018 är att både herr- och damallsvenskan numera är den där lilla landsortsstaden som du gör allting för att lämna så fort du slutat gymnasiet. Mamma och pappa finns alltid kvar för dig ifall det skulle gå åt helvete men du är beredd att göra nästan vad helst för att slippa hamna där igen medan du fortfarande vill utvecklas och har drömmar: belgiska landsbygden, terrorn i Turkiet, kinesiska kulturkrockar eller på Elefantkyrkogården i USA  – allting är bättre än ”Hemstaden”. Sedan avslutar du gärna karriären hemma i mamma och pappas kök ett år i fall de lovar att passa upp och försörja dig, du kan till och med få tillbaka ditt gamla pojkrum…