2 av 3 dog – den tragiska filmen om Ronnie

Vi satt hemma hos Uffe Nelson (blivande högerback i HIF) den söndagseftermiddagen. Såg kraschen, minns förstämningen men hade ändå känslan av att han klarat sig. Jag hade följt Ronnie sedan F3-tiden och hade prenumererat på dåtidens bästa bevakare av F1 fram till högstadiet – 14-dagars-magasinet Teknikens Värld. Jag visste det mesta om bilarna, utseende, placeringar och hur svårt det var att balansera bilarna.

Annars höll jag mer på Gunnar Nilsson som redan var lite skallig och var ihop med min klasskompis Christina. Gunnar var ibland hemma hos mamma på Drottninggatan, medan bänken bredvid mig på lektionerna i franska på Magnus Stenbocksskolan allt oftare stod tom. Men det är klart att man även gillade Ronnie – han som körde fortare, när han fick för stallchefen. Men mitt motorintresse hade 1978 slut på bensin: jag hängde mer med kompisarna i KU eller rökte hasch i Helsingör. Vi höll väl till hos Nelson för att spela kort och röka i väntan på att något skulle hända. Det var alldeles före min punkperiod: före Raily och Katinka. Jag hade slutat med fotboll och spelade basket på skoj i Division 4.

Det tog 40 år att göra en spelfilm om en av 70-talets ikoner och ändå blev det så meningslöst. Filmen hade ju lika gärna kunnat ha gjorts 1979,  ”Superswede” gör mig besviken. Utifrån filmmaterial har de skapat en bild där allt som redan är känt konfirmeras tiofalt. Alla tycker att Ronnie Peterson borde ha blivit världsmästare, att han har så trevlig, ödmjuk och … ja vad? Barbro var så duktig med tidtagaruret och fanns alltid vid Ronnies sida. Och sedan födde hon deras barn, nästan med tidtagaruret i handen – bra jobbat!

Det är som om filmmakarnas ambition har varit att förstärka myterna och familjeidyllen. Att få visa så många snabba racerbilar som möjligt. Ibland är det så dåligt bildsatt att någon pratar om Monza eller USA (Watkins Glen?) och så visar de bilder från ett lopp på Nürnburgring. Visst hade det gått att undvika?

Ambitionen har aldrig varit att tillföra något nytt eller ifrågasätta. Man tar inte ens tag i de bitar som bär dramatik: typ Barbros mörker eller hur fan de opererade kirurgerna kunna misslyckas så kapitalt?  Man ser ju att höger ben är söndertrasat men eftersom han ganska snabbt fick vård (men uppenbarligen inget smärtstillande) borde det inte varit livshotande.

Nu kom dödsbudet klockan nio på morgonen och till långrasten i skolan 9:30 visste hela Olympia det. Till och med journalisten med den angenäma rösten – Fredrik af Peterséns har inget annat att säga än det som alltid upprepats officiellt, att odla myten. Varför kan inte ens journalisten förklara vad han menar med att Ronnie har en ”dålig dag”. Att Ronnie gör en dålig start och väljer fel spår? Att chikanen var fullständigt vansinnigt placerad? Att Monza och andra italienska banor var extra farliga?

Egentligen finner jag enbart en enda sak intressant: Jackie Stewart säger att Lotus var den snabbaste men också farligaste bilen. Det kanske är sant, lite statistik hade varit bra men stämmer det att Ronnie hade elva mer eller mindre farliga bromsfelolyckor på en säsong borde väl flera ha regerat. Eller sa ingen något? Var Af Petersén och de andra bara nyttiga drängar och är inte motorsportjournalister fortfarande det? Var det som Fittipaldi säger att den absurt stora dödsrisken flätade samman gänget? Att alla visste att ett par av dem inte skulle få uppleva slutet på säsongen?  Det fanns ju tillfällen då några förare vägrade köra för att säkerheten var alltför dålig. Varför inte närma sig den problematiken ö h t – det var ju säkerheten (en galet placerad chikan och dålig vård) som dödade Ronnie. Ofta var det ju andra förare som stod för de första räddningsinsatserna och ibland hjälpte inte ens det…

Var de gladiatorer och i så fall varför? Och varför gick det med på det? Det kan inte varit pengarna, de var inte stora på den tiden – de flesta stjärnor körde vanliga, sketa medelklassbilar till vardags. Säkerligen körde de snabbare och mer vårdslöst än vardagen men ändå: Ford Granada och Saab. En Ford Capri V4???

Var det glamouren, alla James Hunts tjejer och fester? Eller var det för att det var ett sätt att tillfredsställa spänningen och nerverna? Att utmana sina egna rädslor och gränser? För att under 60- och 70-talet dog två tredjedelar av alla förare på banan…

Superswede är tyvärr en dokumentär som undviker varje form av dokumentärt berättigande – att sprida mer ljus om det vi inte såg. Istället förstärker den mörkret och frågorna om en svensk idrottsman och en sjuk idrottsepok i svensk historia. Det är mer respektfull minnesfilm, en bildsatt begravning än en seriös  dokumentärfilm.