En blå lillebror i Sundby

Det är en säsongspremiär Eric Persson hade älskat. Men det finns många andra skäl till att undvika det fotbollsmässigt mest logiska på lördag: att avstå  både FCK:s HIF-kramande huliganer och Bröndby. Morgondagens motståndare må vara obskyra på pappret men på planen är de den enda danska herrklubb som aldrig förlorat en match i en Europacupturnering. Eftersom MFF och de blå ute i Sundby dessutom är årsbarn och delar samma proletära uppväxt känns det självklart att säsongen 2018 för MFF:s del gör avspark på Gamla IP mot Fremad Amager.

En annan avgörande betingelse är i mitt tycke att Fremad, liksom MFF i Sverige, varit den främsta plantskolan för den bästa skörd fotbollsspelare landet någonsin fått fram. Tre av de mest tongivande spelarna i Sepp Pionteks världsmästarklass-hold har Fremad som moderklubb: Frank Arnesen, Søren Lerby och Ivan Nielsen. Den enda förening som kan komma nära detta i dag är lilla BK Skjold inne på Østerbro men det är tveksamt om MFF kommer möta dem inom överskådlig tid.

En hockeyfrilla kallas där, i det fina Köpenhamn på andra sidan hamnen, för en ”Amagerfrisyr”. Amager är det som Bajensupportrar drömmer om fast på riktigt. Det går ju inte att se skillnad mellan Söder och resten av Stockholm men Amager är ”annerledes”, på alla sätt. De har inte enbart egen hårkultur utan även egen dialekt, egen flygplats (eventuellt döpt efter klubbens förste stjärna och landslagsspelare Knud Kastrup), största grönområdet och de har Christiania (plus det gamla Christinia som bestod av träskjul och skapades av bostadslösa arbetarfamiljer på 1920-talet). Det riktigt gamla fina Köpenhamn byggdes i Christanshavn som en kopia av Amsterdam – man flyttade till och med dit ett gäng amsterdamsbönder för att göra det mer autentiskt, tidigt 1600-tal. Sedan flyttade de vidare och grundade Frederiksberg men ingen annanstans är Köpenhamns kommun vackrare, och fulare, än på Amager.

Hamnen har alltid utgjort en tydlig gräns mellan den kungliga huvudstaden och arbetarrörelsens Amager.  När ”Framåt Amager” bildades 1910 var det en klubb för arbetare tillskillnad från KB och de andra borgerliga, mer fotbollsestetiska elverna. På Amager var man noga med att stolt markera sitt ursprung och sin politiska agenda på olika sätt. Numera är det inte så märkligt med europeiska ligamatcher mitt på dagen. På Old Firm i Glasgow för att inte pubarna har öppnat, i Spanien och Italien för att tillfredsställa TV-tittarna i fotbollsgalna länder som Kina. Japan och övriga Östasien fast Fremad Amagers hemmakamper har inte avspark 10:00 på söndagar för att tillfredsställa den östasiatiska supportermarknaden. Redan på 1940-talet ville man konkurrera ut kristendomen och lade matcherna samtidigt som högmässan i kyrkan. Ännu under säsongerna i högsta serien runt millenieskiftet var avsparken modererad till 11:30. Inte för att man hade så dålig relation till grannen med de höga strålkastarlösa tornen ute på Irlandsvej men man drog även mer publik ifall man spelade så här tidigt.

Min egen relation gjorde avspark Hans–Jørgen Nielsens bok ”Fotbollsängeln” med en riktigt spelare som förebild: Henning Jensen som spelade i Real Madrid och en av de tidiga 70-talets allra bästa europeiska lag (Borussia Mönchengladbach). Det var han som hängde i luften och gjorde ett bicycleta-mål på Wembley, som kom tillbaka hem till Amager men ändå gick vilse i livet, i romanen. Den romanen som också handlade om att vara ganska ung och radikal i slutet av 1970-talet betydde mycket för mitt litteraturintresse. Att man kunde skriva bra, levande böcker om något så intellektuellt apart som fotbollsspelare kändes både unikt och fantastiskt. Det visade på en möjlighet, en bro mellan två helt främmande världar på samma sätt som malmöiten Per Wahlöö innan han uppfann Martin Beck skrev den första fotbollsromanen på svenska: ”Hövdingen”.

Även om jag i början av 80-talet ofta vistades i Köpenhamn var det inte på Amager. Jag hade ”kæresta” på Frederiksberg, svensk kompis på husockupanternas Nørrebro och tog ibland in till Danska filminstitutets lilla vackra hus på Chritianshavn men förutom det – Amager var stort, farlig och gav mig en känsla som jag bara kan beskriv som ”70-talssossigt” – tråkigt, tungt, gubbigt – det var på allvar med en tung tradition hårt knutet runt halsen . Det var mycket roligare att hänga på ”Elektriske Hjørne” än bland de Cecil-rökande och gammeldanskpimlande bittra pensionärerna på Amager.

På 90-talet var jag inte så mycket i varken Sverige eller Köpenhamn men då bron invigdes med ett cykellopp så var jag på – min kärlek till Danmark fick en kraftig medvind. Jag var en av de första som i en nästan unik, kulturell kuling (det lär blåsa kraftig östlig vind i Malmö typ tre dagar om året) flög över bron ner i tunnel och upp vid Kastrup på cirka 20 minuter. Men istället för att vända och cykla tillbaka satte jag kurs mot Amager och Sundby Idrottsplats. Jag hade bestämt att jag skulle besöka det mest danska jag överhuvudtaget kunde komma på och det var Fremad, så som om bron gjorde den första danska romanen jag läst till verklighet.

Det blev ett långt, intressant möte på klubben och det fortsatte sedan med några bajer innan jag vände den gamla engelska stålracern och satte kurs mot Sverige. Motvinden kändes dubbelt så kraftig som den var och blev inte bättre av att jag var fullkomligt otränad och började få sår i röven redan i tunneln. Så över bron, in i den svenska, malmöitiska motvinden hem till Lundbergsgatan tvingades jag stå upp och cykla. Man kan ligga på rulle men aldrig stå på rulle…

De senaste decennierna har varit lite turbulenta ute på Sundby IP. Fremad har slagits samman med andra klubbar, separerat och delat plan och färger med andra lag. Men det finns nu många tecken på att man är på rätt väg och återigen tar sikte på sin traditionella roll att vara annorlunda, att vara bland de sämsta i den bästa serien.

PS Fremad hamnade på Kontinenten efter att på 1970-talet förlorat en cupfinal mot Alan Simonsens Vejle. Det jydska laget vann också ligan så Fremad lottades i Cupvinnarcupen mot ett albanskt lag. 1-1 hemma borde ha varit en lätt seger och efter att ha spelat en mållös retur på en åker med en ribbor som var 12 cm lägre än normen föreskriver var äventyret över. Men säg så här: Fremad Amager är vana av att spela internationella kamper även om man i morgon bara tar bussen över bron. I fall nu bara målställningarna på Gamla IP håller måtten så kan det bli en målrik match.