Taktiken som kunde gjort Sverige till världsmästare: om Roy, Bob, Pep, Olle Nordin och Lasse Lagerbäcks försök till fotbollsbalett

Det finns ett moment i svensk landslagsfotboll som alla ”experter” i media älskade att håna. De flesta som var med redan i La Coruna 1998 har lärt sig något sedan dess men ibland dyker det fortfarande upp någon hånfull anspelning på ”konerna” och ”pärmarna”.

Visst var Tommy Söderberg och sidekicken Lasse Lagerbäck överambitiösa på första lägret men det var så mycket de ville förändra och lära de unga, framgångsrika landslagsstjärnor vilka förstås tyckte att de redan visst allt och gnällde inför ”experterna” i media. För övrigt målvakten Håkan Svenssons enda riktiga landskamp, om jag minns rätt, 0-4 mot Spanien.

Den tekniska knockouten i Galicien liknar lite det märkliga möte som MFF- och HBK-spelarna upplevde i mitten av 70-talet då de tvingades ta del av Bob och Roys idéer om fotboll. Försöken att strukturera, att kräva att spelarna rörde sig utan boll och att lära sig press och understöd. Jesus! Det var fullkomlig grekiska för svenska fotbollsspelare på 1970-talet. Hade svenska fotbollsförbundet och dess svans av romantiserade rövslickare då insett hur revolutionerande det här var och gjort Bob och Roy till förbundskaptener hade Sverige kunnat vinna VM 1978 och definitivt tillhört Europas toppnationer under de kommande 10-15 åren för de individuella spelarnas kvalité fanns där. Det var bara att de inte fungerar de i grupp, utan funktionell taktik men med hopplösa romantiker som Laban Arnesson och Olle nordin som ansvariga. Ser vi till de spelarena Olle hade i Italien borde Sverige gått till minst semi med en bra tränare. Till och med på bänken satt fyra, fem av de icke omsjungna stjärnorna i Europas dåvarande topplag som Stefan Pettersson, Mats Magnusson, Glenn Strömberg – det är lätt att glömma. Istället för medaljer lyckades ju Sverige inte ens kvala in till mästerskapen.

Jag skriver om det här för att Roy Hogdson i en intervju i gårdagens Guardian ger ord åt sin beundran för strukturerad anfallsspel – det vill säga den offensiva, bollberoende varianten av gamla press och understöd. På samma sätt som den närmast bollen ska pressa och de andra hjälpa till och skära av passningsvägar så ska nu den med bollen ha lagkamrater som löper utan boll och skapar passningsytor och löser upp försvarets struktur. Desto mindre plan ju viktigare blir det här och det var just detta som Lars-Tommy försökte lära stjärnorna på fyra dagar. Vissa hade svårare att lära sig än andra – Sverige hade på den tiden många mycket tekniska, kortväxta innermittfältare som var bra med boll men inte så bra utan…

Det är likdant i dag –du må vara stjärna i euroleagueklubbar men ska du spela med de allra bästa lagen krävs det både att du är hyfsat intelligent och ödmjuk för att lära, förstå och underordna dig något viktigare. Klarar du inte det här är du snart tillbaka i euroleagueklubbarna som överbetalt, romantiserad bollnostalgiker.

För Pep Guardiola har det tagit två säsonger i Man City innan de nu spelar som han vill  – det är roligt att se dem löpa i sina mönster liksom jag finner samma glädje att se Liverpools anfallsspel. Det är inte olikt lyckliga hundar i flock som springer för springandet skull. Roy kallar det balett och i fall ni släpper bollen med blicken och försöker se hela planhalvan när Pool eller man City stormar fram kommer ni se hur väl koreograferad fotbollsbaletten är.

Skriver också det här för att Big Sam Allardyce i går var manager i sin 1000:e seniormatch vilket säger allt om engelsk fotboll. För Big Sams fotboll liknar nästan till punkt och pricka den som Bob och Roy predikade på Malmö Stadions träningsplaner och på Örjansvalls grusplan för lite drygt 40 år sedan. Med mycket press och understöd men utan strukturerad offensiv. På det viset inkarnerar Big Sam både det som gör engelsk Brexitfotboll såväl charmig som vansinnigt tråkig och efterbliven.