Poya, Spurs och fotbollens psykologi 

Blåvitts nye tränare var gäst i Viasat-studion. Det var säkert inte lätt att hitta dit. Poya Asbaghi tog sig inte förbi juniorgallringen som spelare. Han har en misshandelsdom, han kom från Iran som 1-åring och han är kortväxt, till och med i jämförelse med Bojan Djordic (eller så har Bojans stol extra långa ben). Det blir inte bättre av att han har ett namn som associeras till skumtoppar överdragna av något som endast kan beskrivas som hårt sockrat hundchoklad.

Poya har få och diskutabla tränarmeriter, han är blott 33 år gammal och nu skall han se till att Blåvitt tar SM-guld om fyra säsonger: 2021!  Det finns enklare jobb men faktum är att ifall någon svensk tränare skulle klara den här närmast omöjliga arbetsbeskrivningen så är det kanske Poya. Dessutom var en 28-årig Svennis med de gigantiska glasögonen och bred värmländska kanske inte heller han ett exempel på den tuffa, arroganta machotränar-attityden i svensk fotboll, typ Micke Stahre, Rolf Zetterlund och nästan alla engelsmän som varit här efter millenieskiftet.

Jag tror Poya kan bli en av landets främsta fotbollstränare av den enkla anledningen att han verkar klok, verkar ha respekt för och förstå fotbollens innersta mekanismer samt har lätt att uttrycka sig i tal. Jag blev helt enkelt imponerad. Framförallt när han pratade om den kollektiva psykologiska processen – den som han menade är opåverkbar och en av den underbara lekens mysterier. Ja, han sa nästan så och det är ju rätt. Den där gruppsykologin är bland det mest spännande som finns och ingen är väl bättre och sämre på det än Mourinho. Han verkar skapa situationer i de klubbar han är boss för där spelarna antingen överpresterar eller underpresterar. Där han antingen skyddar dem som barn (alternativt ägg – en metafor han använt flera gånger) eller hänger ut dem och placerar dem i frysen.

Fast den där psykologin finns även i Viasatstudion. Experterna hade på förhand bestämt att Spurs var mycket bättre än Saints och att Harry Kane var en världsstjärna på väg att bli så bra som han beskrevs i en artikel i gårdagens Guardian: den som tar över efter Cristiano Ronaldo och Messi.

Ännu i halvtid var optimismen och haussningen av Kane stor men efter matchens slut pratade hela studion om Kanes brister – som om de inte var tydliga redan före matchen. Det var lustigt hur ingen vågade, eller kunde, ha en avvikande uppfattning. Jag förstår att Spurs-supportern Niva är begeistrad och ändå var han den mest nyanserade i studion.

Själv anser jag Harry Kane oerhört överskattad och att Spurs tvärtemot expertipsen under hösten inte kommer ta sig till CL. Kane gör många t mål mot dåliga ligalag. Ifall han börjar göra många mål även i CL och mot bra länder i VM ska jag ändra uppfattning. Jag har heller aldrig till exempel förstått Eric Lamelas storhet och det blev inte mer begripligt i går när han trodde han kunde ta tre tillslag stillastående i boxen innan han avslutade.  Ändå får sitta på bänken och nästan vara ordinarie – otroligt. Undrar vilka psykologiska processor som ligger bakom sådana vådliga laguttagningar?